Många av er har varit med och följt de två kaninungarna som kom till Lekfullt Lärande förra hösten. En djurägare tog emot dem och lämnade in dem här för att de skulle bli tryggare med människor.  De var så stressade att de hade slutat att utföra många av sina naturliga beteenden. Både jag, barnen och praktikanter gav allt sitt engagemang för att de steg för steg skulle vänja sig vid människor. Har varit en rörande resa att följa dessa kaniner och se dem sakta men säkert bara bli tryggare och tryggare.

När deras ägare sedan ett halvt år senare kom och hämtade dem, har saknaden varit enorm. Många tårar har runnit efter dem, samtidigt som vi varit glada för den tiden vi haft. Sommaren gick och längtan blev till slut så stor att jag ringde till ägaren och sa att om hon någon gång skulle känna att det blev för mycket att ta hand om kaninerna, så ville vi ta emot dem.

Hon berättade att den röda kaninungen tyvärr blivit ihjälskrämd av grannens hund som rymt och sprungit utanför buren och att hon kände att hon inte alls hade tid med den vita kaninen längre.

Jag lade på luren med än känsla av en oerhörd glädje och sorg samtidigt. Vad skulle jag säga till Helen vi skulle ha träffas för tre nya kursdagar. Hon hade saknat dem så mycket. Jag som hade velat överraska henne och nu blev det som en överraskning med både det värsta och det bästa samtidigt. Men glädjen över att den vita  tog överhanden och nu ska de aldrig skiljas igen så länge han lever.