Ända sedan jag varit liten har jag drömt om att få hjälpa människor och djur. Man skulle verkligen kunna säga att jag uppnått det som jag trodde var min dröm. Att redan i så ung ålder få bygga upp ett företag och en verksamhet, där jag har fått möjlighet till just detta. Jag har fått vara med om så många oförglömliga ögonblick som jag aldrig någonsin kommer glömma. Jag är så tacksam för allt jag fått vara med om. Men jag inser att jag inte kan fortsätta att arbeta så som jag gjort.

Under dessa år har jag skrivit mycket om allt som djuren ger mig. Hur ett av det bästa jag vet är att gå och lägga mig och bara vara hos dem. Hur det ger mig lugn och energi. Självklart har det varit så, men jag känner att jag kanske inte riktigt har speglat hela verkligheten. För mig är det ett enormt ansvar att ha djur, ett ansvar som inte bara har gett glädje utan också en stor klump i magen. Ju mer jag lärt mig, desto svårare har jag tyckt att det är att ha djur.

Jag har arbetat mycket med mig själv och att försöka hitta en bra balans för mig och djuren. Ibland tror jag att man kan ställa alldeles orimliga krav på sig själv i förhållande till allt som man vill ge till andra. Jag har verkligen försökt att prioritera det som är viktigt och sedan slappnat av med djuren och bara varit. Men det finns faktiskt krav och måsten som måste bli till. Dessa måsten som t.ex fårklippning, klövvård, kloklippning och diverse olika typer av hantering mår varken jag eller djuren bra av att göra med tvång. Jag vill göra allt i deras takt på deras villkor. Hur mycket jag än försöker se det jag ger dem och att de har det bra här, mår jag verkligen dåligt om jag inte hinner med att den förebyggande träningen så allt kan ske i deras takt. Det är så grundläggande och viktigt för mig. Ofta känns det som om jag går emot allt som är jag. Allt som jag har byggt upp den här verksamheten för, när jag inte räcker till så som jag önskar.

Under dessa åren har jag fått lära mig så mycket som jag vill föra ut. Som jag vet skulle betyda mycket för andra att ta del av. Men jag vet att om jag ska arbeta med människor och djur som är utsatta och har ett stort behov av hjälp, behöver jag ha ett frirum när jag kommer hem. Jag bor just nu på Lekfullt Lärande där det finns både djur och människor som behöver en dagligen. Jag har insett, hur viktigt det är för mig att också få ha ett frirum i hemmet där jag bor, för att behålla min kraft.

Jag inser nu att det är hög tid att försöka anpassa mitt liv efter de krafterna jag har och INTE utifrån de krafterna jag hoppas att jag ska få. Jag behöver mer balans i mitt liv för att kunna göra det som jag känner är min livsuppgift. Men framförallt för att kunna njuta av livet och må bra. Känna att jag räcker till för alla bitarna som är viktiga; såsom även mig, mina vänner, min partner, familj och alla som står mig nära. Och såklart till för djuren och andra människor som också känns som en så stor och viktig del i mitt liv.

Den kärleken jag känner för djuren något av det starkaste jag känt. Jag kommer nog aldrig kunna förklara hur svårt detta också är att inse. Jag hoppas att oavsett vad som nu händer att jag alltid kommer att få fortsätta behålla kontakten med dem och se till att allt blir super tryggt och till det allra bästa för dem alla.

Redan i starten av Lekfullt Lärande verksamheten så hade vi ett så fint samarbete och utbyte med mina föräldrar och Solstrimma verksamheten bredvid. Jag trodde verkligen av hela mig själv att det här skulle bli bra och lagom för mig. Men trots så fint sammarbete och att så mycket funkade så fint så blev det ändå mycket mer än vad jag kunde tro. På ett sätt hade jag önskat att jag hade sett klarare från början. Men samtidigt hade jag inte fått lära känna alla dessa underbara individer och fått lära mig allt det som jag gjort. De flesta av dessa individer hade inte ens levt idag om de inte hade fått komma hit. Vi har byggt upp en så stor grund som inte har blivit gjord i onödan.

En av de vanligaste kommentarerna som jag får i mitt arbete med Lekfullt Lärande är: ”Men åh, detta har ju jag drömt om i hela mitt liv”, ”Vilket drömliv du lever, önskar att jag också kunde ha det så”, eller ”Tänk om det hade funnits sådana möjligheter i mitt liv, synd att jag blivit alldeles för gammal” osv.. Kanske satte igång drömmandet och därför kändes det rätt att berätta om hela verkligheten både för att kanske hjälpa någon att inte hamna där jag har hamnat, eller tvärt om kanske skulle våra olika önskningar och behov skulle gå ihop? Kanske finns det någon där ute som drömmer om att få ta mer ansvar för djur och som skulle vilja arbeta vidare med djuren här på platsen? Eller kanske finns du där ute någonstans som bara skulle älska att ha just de här individerna boendes hos dig? Kanske är det dags för mig att släppa taget eller så kanske jag hittar den perfekta att samarbeta med så allt blir lite mer lagom? Jag vet inte, allting får visa sig! En sak vet jag dock, att djuren ska inte bli lidande på något sätt i detta. Jag kommer inte gå in i något halvdant utan det ska verkligen kännas rätt för alla.

Jag har några lösningar som jag tänkte skriva mer om i ett senare inlägg. Är inte säker på vad som är den bästa lösningen, men jag vet att det finns så många klocka människor som kommer läsa detta. Och om du har några råd och tankar kring tänkbara lösningar eller om detta har väckt något i dig får du så gärna säga till!