Vad har hänt sedan jag började leta efter en förändring?

Redan nästa dag efter att ni hjälpte mig att sprida det här inlägget satte telefonen igång. Det var så fina personer som hörde av sig att jag bara blev alldeles tagen över allt de berättade och alla olika lösningar som presenterades. Lösningar som jag aldrig någonsin hade kunnat tänka ut i huvudet. Detta gav mig verkligen en insikt i, hur många olika sätt man skulle kunna lösa saker på om man är öppen för många olika idéer.

IMG_7119IMG_7169

Jag var övertygad om att allt skulle bli riktigt bra. Jag trodde att jag skulle hitta den perfekta platsen där djuren kunde bo och bli behandlade med samma respekt och empati som här. Och att jag skulle kunna arbeta vidare med djuren och på den platsen med Lekfullt Lärande, utan att behöva stå själv i allt. Att kunna hjälpas åt och dela på allt med andra som brann för precis liknande som jag. Eller att jag skulle hitta den perfekta personen som ville flytta hit och driva vidare verksamheten här tillsammans med mig. Det kändes som att hela tillvaron plötsligt var full med möjligheter.

Men det skulle visa sig att allt skulle ta en helt annan vändning än vad jag hade kunnat tro..

Ni som har följt mig och mitt arbete länge vet att fåren föddes med något tokigt troligtvis genetiskt fel i klövarna och hornen. Ni kanske mins hur vi kämpade för att få ordning på detta och hur det tillslut faktiskt också blev bra. Det krävdes ett enormt arbete med klöv-vård och bandage ibland flera gånger per dag. Vi byggde grusvägar och kompletterade kosten med olika tillskott. Eftersom klövarna behövdes hållas helt torra vaktade vi fåren varje dag och tog in dem vid minsta lilla regnskur.  Vi byggde ett stort tak utomhus och fixade system med slangar så vi kunde få bort vatten så det torkade upp i hagarna så smidigt som möjligt. Allt arbete gjorde skillnad och fåren blev helt bra. Klövarna slutade att vittra sönder och började se riktigt fina ut.  Allt flöt på så bra och jag trodde verkligen att vi hittat lösningen och att de hade blivit så bra som de kunde bli.

IMG_3384

Men när det kändes som om allt flöt på som bäst med nya lösningar, visade det sig att fåren hade blivit sämre i klövarna igen.  Och samtalen började handla om helt andra saker.. Ja ni förstår de där svåra samtalen och svåra besluten som hör till det svåraste med att vara djurägare. Hur mycket är det egentligen etiskt rätt att kämpa för att ett djur till varje pris ska bli friskt? Tog väldigt lång tid innan Gimly blev som vanligt igen efter all veterinärvård. Detta inte något som man gör under en kort period. Utan en stress som pågår under flera månader, när man måste vända på fåren för att klippa rätt, plocka ut smuts ur sprickorna (som gör ont) samt byta bandage dagligen, alternativt hålla dem instängda i flera månader vilket som är omöjligt. Bara att stänga in dem en kort period får dem att bli helt tokiga och börja stånga varandra..

Sedan är frågan om det ens går att få dem bra? Vi har redan frågat veterinärer och bönder runt om i hela Sverige och vi har gjort precis ALLT..  Finns det ens något mer vi kan göra och i så fall, vill fåren det? Klarar jag det?.. Jag vet fortfarande om det ens finns någon lösning på detta. Men en så länge känns det inte som om fåren är så störda av sina klövar och vi tar vara på tiden så länge den varar. Jag sitter ofta hos dem och de kommer och ställer sig och nästan somnar i mitt knä. Ibland tar vi och går promenader tillsammans. Ibland glömmer jag bort allt jobbigt. Då stannar tiden. Och ibland känns allt väldigt tungt. Det är så mycket jag inte kan kontrollera men ju mer jag släpper taget och bara flyter med i allt som händer desto lättare känns det ändå.

IMG_4025

Något jag ändå har förstått av den här tiden är vikten av att inte stå ensam i allt. Att vara flera som hjälps åt. Bara för en vecka sedan kom en tjej som hete Elisabet Malm och bodde på Lekfullt Lärande och hjälpte mig med djuren. Kände henne inte från innan, men redan första gången vi pratade mins jag att jag grät för att jag blev så berörd över hur hon kunde sätta ord på det man känner som allra mest. Allt bara stämde med henne. Hon kom hit i en väldigt tuff period där flera av de andra djuren har blivit sjuka, men hon fick det till att bli en så fin tid. Ibland när djuren inte är friska är det som att oron över det som är sjukt tar överhanden så mycket att jag glömmer att se hur bra de ändå mår i allt. Jag glömmer att se allt jag gör för dem och känner mig lätt otillräcklig. Men när Elisabet var här var det som att jag rycktes med i hur härligt det bara var att vara med djuren. Vi satt i timmar och bara var med djuren och ingen av oss kunde slita oss. Hände mycket jobbigt med några av de andra djuren som jag inte klarar att skriva om nu. Men jag har verkligen förstått vikten av att inte stå själv och hur mycket lättare det är att gå igenom jobbiga saker när man gör det tillsammans med någon.

IMG_4002IMG_4013

Även om situationen inte är löst med djuren känns det som om fler och fler små pusselbitar börjar falla på plats. Tack vare att ni spridit detta har jag fått kontakt med helt underbara människor. Finns fortfarande möjlighet att höra av dig om detta väcker något i dig. Men det känns inte aktuellt att flytta på fåren så länge läget ser så ovisst ut. Men om du likt Elisabet bara längtar efter att bara vara och umgås med djur på deras villkor, finns en möjlighet om allt stämmer att hjälpa till med fåren på den här platsen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s