Thomas

Inom Lekfullt Lärande arbetar jag främst med att bygga upp aktiviteter, där barnen får stöd  att hitta sin fulla potential och förmåga utan att någon ska känna prestationsångest och eller att känna rädsla för att göra bort sig eller att blir värderad som “bra” eller ”dålig”. Jag vill hjälpa barn att hitta glädjen till idrotten och inte i resultateten, för jag tror att det är glädjen som gör att man stannar kvar och utvecklas på bästa sätt inom sin idrott. Hur gör man då för att hitta glädjen? Jag tror att om träningen är anpassad helt efter individen och om man får lagom utmanande övningar som man klarar av får man själförtroende och då kommer också glädjen. Läs mer om hur jag arbetar under rubriken “Aktiviteter för självförtroende”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under alla de år som jag själv har tränat och lärt ut pingis till barn, har jag märkt att när man är helt avslappnad och tänker som minst presterar man som bäst. Jag har sett många som spelat med en oerhörd säkerhet och kontroll på träningar, men när de sedan står där i matchens avgörande stund förmår de sig inte att spela utifrån den förmågan som de egentligen har. Jag tror att oavsett om man vill utvecklas inom någon sport eller något annat i livet, blir vägen svår om man inte tror på sig själv. Framförallt blir allt mycket roligare när man inte känner sig rädd för att misslyckas och står inför lagom stora utmaningar som man känner att man klarar av. Jag ser det som mitt ansvar som tränare att kunna känna av hur jag ska lägga upp träningen, så att barnen hela tiden känner självförtroende och tycker att det är roligt.

Jag har mött många barn som tvivlar på sig själva, säger “Jag kan inte”, innan de ens har prövat. Många gillar inte lagsporter för att de är rädda för att svika sitt lag eller “göra bort sig” inför sina kamrater. Jag känner själv igen mig i prestationsångesten från många av de här barnen, i hur jag kände under en stor del av min pingiskarriär. Jag minns hur nervös jag var inför varje tävling. Jag la alltid press på mig själv och jag strävade alltid efter att få ett så bra resultat som möjligt. Jag ville få medaljer och pokaler och kunna visa upp dem för alla, och så ville jag såklart höra hur duktig jag var och vad bra jag spelade. Det gick dock sällan riktigt bra för mig eftersom jag var så inriktad på att vinna, att jag glömde bort att ha roligt under arbetets gång och var för anspänd när jag spelade. Till slut tappade jag motivationen och slutade spela.

Efter en tid kom jag tillbaka till pingisen med nya tankar och upplägg. Tankar och nya sätt att lägga upp träningen på som bidrog till en sådan utveckling inom pingisen, att jag vill arbeta med att sprida det till andra som vill lära sig något. Om hur man kan tillämpa positiv förstärkning och lägga upp träningen så att man utvecklas utifrån sin förmåga, men utan att tappa motivationen.

Annonser