Hur det började

Året var 2009 och allting började med en spännande diskussion i klassrummet på Spånga gymnasium. På  Kickan Bylund och Tove Björlins lektion ”djur och barn”. Vi hade fått i uppgift att ta olika affärsidéer, och diskutera hur vi skulle kunna omvandla dem och bygga upp dem så de blev anpassade för barn. En tjej i klassen vid namn Johanna Anemalm berättade om idén om att göra en klickerkurs för barn.

Det blev en mycket stor diskussion i klassen. Kunde verkligen barn lära sig detta? Vuxna kan ju gå på kurser i flera veckor för att lära sig detta. Hur skulle barn då kunna lära sig det? Skulle detta leda till att flera djur köps in till barn som sedan tröttnar eller kunde det bidra till ett intresse som håller i sig? Finns det egentligen för lite kunskap om vad varje djur egentligen kräver och behöver?

Efter diskussionen gick vi och funderade mycket. Varför tröttnar egentligen många barn på sina djur? Kan det vara så att barnen inte riktigt vet vad de kan göra med sina husdjur? T.ex hur de kan få deras husdjur att älska att vara med dem, istället för att springa iväg och gömma sig i buren.

I kursen ”djur och barn” skulle vi få öva på att hålla en lektion för 9 åriga barn. Vi hade fått övningar från en organisation som heter REDE, som har tagit fram ett fantastiskt material för lärare, där de tillsammans med barnen kan jobba med övningar för att skapa respekt och empati för både människor och djur, samtidigt som de uppnår mål med läroplanen. Trotts att vi var mycket intresserade av REDE, kunde Mikaela just då inte sluta tänka på klickerkursen när hon testade övningarna med sin lillebror Martin. Men det gick inget bra eftersom hon hade tankarna på klickerkursen och tillslut blev Martin arg;”Fy  vad tråkigt Mikaela!”, ”Du kommer aldrig få barnen att lyssna på dig om du är så här!”, sa han och sprang iväg.

Allting slutade med att Mikaela började lära Martin klickerträning, och han tyckte det var jätteroligt. Hon vågade då fråga de andra i hennes grupp (Sandra Fjällid, Frida Wiklund, Sofi Karlsson), om vi kunde göra en klickerkurs istället. Alla var positiva till detta och dessutom var vi lyckligt lottade eftersom vi hade två lärare, en som var delfintränare och en som var hund-intsruktör! Men tiden var knapp och det blev en mycket stressig uppgift att hinna bygga upp kursen innan vi skulle träffa barnen. Dagen innan stod Mikaela och grät av stress för att hon ville så mycket med kursen men den var långtifrån klar. Tove och Kickan stöttade oss och vi vet inte hur vi ska tacka dem för att de ändå lät oss genomföra kursen.

Detta blev starten på allt. Trotts att ingen av barnen från början var särskilt intresserade av djur, kändes det som de tog in och lärde sig vartenda ord vi sa. I övningarna visade de vilken talang de hade för att hålla reda på många saker samtidigt. Deras tajming var fantastisk och vi blev mycket imponerade hur de planerade träningen. Barnen tyckte att det var så roligt att de bönade och bad för att slippa ta rast. När vi sedan hade djurexpo blev Mikaela glatt överraskad av att många av barnen kom dit. Hon visade dem runt på skolan och blev rörd över vilket intresse och inlevelse dessa barn nu hade fått för djuren. De ställde många frågor och var entusiastiska och glada. Det verkade inte finnas någon ände på allt som de ville lära sig!

 

 

Annonser