Det som är värt allt

IMG_6079

Idag fick jag vara med om något, som för mig är något av det finaste man kan få vara med om. Är nog få saker som jag kan arbeta så hårt för att uppnå. Få saker som jag värderar så högt och värdesätter så mycket som detta.

Det jag försöker berätta om, är en alldeles speciell stund. Det är stunden när en en kanin vågar träda fram och vara kanin. Nu kanske du undrar vad jag menar? En kanin kan väl inte vara annat en kanin kanske du tänker.

Det kanske låter konstigt. Men under årens lopp har jag fått möta mängder med kaniner som är så skygga och stressade att de knappt vågar vara kaniner. Kaniner som springer och gömmer sig eller bits när man kommer. Kaniner som inte äter när man är i dess närhet. Kaniner som aldrig utforskar i dess omgivning och som ständigt tycks sitta på helspänn i bakgrunden. Kaniner som sitter hoptryckta i ett hörn, trots att de befinner i en miljö med stora ytor där de egentligen har möjlighet att utföra många av sina naturliga beteenden.

IMG_6072

Att få se dessa kaniner ta ett steg framåt, se dem sträcka på hållningen och börja utstråla nyfikenhet. Se dem börja utforska sin omgivning. Se dem börja gräva. Se dem lägga sig och sova med utsträckta ben och fullkomligt avslappnad kroppshållning. Se dem ligga och rulla sig i sanden. Se dem hoppa upp i luften och rusa runt i hagen. Se dem komma rusandes och möta mig vid grinden.

Känna hur de trycker huvudet emot mig och lägger sig för att bli klappade. När de sedan till och med kommer upp i knäet för att bli klappade och börjar följa mig var jag än går… Känslan är obeskrivlig.

Ludvig

IMG_6070

När Ludvig kom till oss, såg man knappt en endaste skymt av honom. Så fort han såg människor sprang han och gömde sig. Idag kom han springandes för att möta mig när jag kommer. Han hoppar frivilligt upp i mitt knä och tillåter mig att klippa honom och pyssla om hans päls medan han sitter och äter. Jag satt länge och pysslade om honom,  kunde knappt slita mig från honom och han tycks inte vilja lämna mig heller. Vi har fortfarande en bit kvar, men han är verkligen på väg att bli den där kaninen som jag vet att han egentligen är.

Vilja

IMG_6060

Vilja har inte velat bli klappad sedan hon varit allvarligt sjuk och jag varit tvungen att tvinga i henne mediciner flera gånger per dag. Det är ett av det värsta jag vet att tvinga en kanin att göra något den inte vill, men den här gången hade vi inget val och medicinerna var nödvändiga för att rädda hennes liv. Men så mycket det bara går väntar jag på kaninerna. Läser av deras språk och tar allt i deras takt. Efter mycket väntan kom fick jag äntligen tillbaka kontakten med vilja igen. Idag var första dagen efter allt som hon lade sig bredvid mig och somnade när jag klappade henne. Allt bara sköljde över mig. gick inte att hejda tårarna och lättnaden över att hon är frisk och som vanligt ingen.

För mig är det nog det som är så speciellt med att ha kanin. Man kan inte fuska sig till en kontakt. Kaniner är väldigt känsliga för vårt kroppsspråk. Om vi lär oss läsa av dem och anpassa vårt kroppsspråk och vårt sätt att bete oss på så de känner sig trygga, kan man få en sån fin kontakt som många kanske inte ens tror är möjligt att man kan få med en kanin. En riktig vän som vill vara med på allt.

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s