Man ska bli bra och duktig heter det inom sin idrott…

När vet man om man är det? Är det när man har slagit en viss spelare? När man är bäst i klubben? När man kommit med i landslaget? När man är bäst i världen? Genom att vi jämför oss med varandra kan vi känna oss bra respektive dåliga. Många jämför sig med andra för att veta hur bra man själv är, och för många är det det som är en stark drivkraft bakom att utvecklas inom sin idrott. Jämförelse kan tyvärr få negativa konsekvenser som t.ex en spelare kanske slutar för att den förlorar alla matcher på ”vinnarbord”, medan en annan slutar för att den precis inte kom med i landslaget. Även om deras nivå skiljde sig enormt mycket mellan varandra så tror jag att båda hade ungefär samma känsla av att inte känna sig bra nog.

Hur kan man påverka andra att känna sig bra nog oavsett vilken nivå man befinner sig på? Jag tror som tränare att: bl.a genom att uppmärksamma varenda litet steg i rätt riktning (Tekniskt, taktiskt, känslomässigt, fysiskt) som spelaren tar kan man få den att känna sig nöjd med sin nuvarande spelnivå. En nybörjare kan få mycket uppmuntran för att den börjar hålla racket på rätt sätt, medan en elit-spelare kan få uppmuntran för hur han kunde ändra taktik mitt i matchen utefter hur motståndaren spelade.

Jag tror att om man kan påverka så att spelarna bara jämför sig med sig själva, att de ser deras egen utveckling klart och tydligt. Jag tror att alla som spelar pingis är nyfikna på hur hårt, snabbt, kontrollerat, varierat mm ens spel kan bli. Drivkraften bakom nyfikenheten tror jag kan räcka för att man ska bli bäst i världen. Tyvärr släcker vi ofta den när vi sätter upp resultatmål som att t.ex vinna matchen, vinna tävlingen, spela i landslaget osv. Då tar man till alla kortsiktiga lösningar för att på lättast möjliga sätt nå dit. Man kör den teknik man är trygg i, men som i längden kanske inte har potentialen (ex.fart, kontroll) för att kunna vara ett hot mot kineserna. Om man lyckas locka fram en tillräckligt stark nyfikenhet tror jag att barn med glädje skulle vilja träna 8 pass i veckan självmant. Är det dock så att tränaren ser att barnet har talang och börjar öka träningsdosen för det så att det ska bli så bra som möjligt tror jag att det är fel väg att gå. Några år kanske barnet står ut men sen är glädjen och den inre drivkraften borta och barnet lägger av.

Ett blogginlägg av: Thomas B

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s