Att ta livet som det är

Hösten har varit tvivlets och insikternas period. Trodde inte att det gick att tvivla på det som betyder allra mest för en. Men när man bara ger och ger tills det inte finns några krafter kvar är det svårt att känna glädje, även för det som man brukar älska mest. För mig är djuren något av det som står mig som alla närmast. Ända sedan jag var barn har det varit så och den känslan har bara blivit starkare. Under det här året har jag fått vara med om obeskrivligt fina minnen, men det har också känts som att befinna sig i en overklig mardröm där 16 djur varit sjuka och 11 har lämnat det här livet bara på ett år. När Toddy min älskade hund också blev dödssjuk brast det för mig. Jag kände mig så ledsen matt och frustrerad. ”Inte Toddy också”, ”inte Toddy”, ”ska det inte räcka med allt vi redan gått igenom..?” kände jag. Och när jag inte trodde att det kunde bli värre blev 6 djur till dödssjuka samtidigt som toddy, så visst kunde det bli värre…

IMG_4479

Kommer inte kunna berätta om allt som hänt men här kommer en liten berättelse från en av dessa veckors vaknätter, där jag fick vara med om något speciellt. Något som gett hopp till mig att det kanske så småningom går att känna sig som ett med livet trots ovissheten om hur lite man egentligen kan styra över..

Under en natt fick Oskar och jag vara med om en riktig mardröm. Trots att jag hade glatt mig åt Toddys framsteg hade det varit svårt att koppla av under veckan. Vi såg fram emot en lugn helg där vi fick pusta ut lite. Alla sysslor var klara och vi skulle bara säga god natt till Eldar. Han hade varit riktigt pigg under dagen, men nu satt han där med en kroppshållning som tydligt visade att något inte var som de skulle. När han inte ens åt sin favoritmat förstod jag att det var mycket allvarligt. Vi skyndade oss och i samråd med Bagarmossens nattrådgivning gav vi minifom, primperan och prepulsid som vi av en tur hade blivit över från vilja eftersom hon bättrat sig så bra. Han försämrades mycket snabbt och han hade ingen kontroll på kroppen. Han hade ingen styrsel i benen och jag var nästan helt säker på att han inte skulle klara sig. Mitt uppe i allt spyr Toddy också vilket som enligt vår veterinär skulle betyda att han troligtvis behövde läggas i på sjukhus eftersom det var ett mycket allvarligt tillstånd. Familjen skulle vara borta i två veckor på kanarieöarna och här satt vi med alla djur som behövde oss på alla platser samtidigt och utan bil mitt i natten.. Vet inte vad jag hade gjort om Oskar inte varit med.

 Timmarna gick fort och snart var det morgon och jag satt och gjorde ett sista försök att tvinga i critical care i en nästan okontaktbar kanin. Jag tänkte ”vad håller jag på med, kan ju inte hålla på såhär med en döende kanin”, ”vad håller jag på med egentligen?”. Ändå var det något i mig som bara inte kunde ge upp. Trots att Eldar tyckte att det var mycket obehagligt att bli tvångsmatad, sprang han inte och gömde sig efteråt. Utan han stapplade sig upp i mitt knä och lade sig där. Toddy kom också och lade sig tätt bredvid. Tårarna bara strömmade. ”Det här händer bara inte”, det gjorde så fruktansvärt ont att ta in allt. Jag satt länge och bara klappade dem och man såg i hela deras kropp språk att de tyckte om det. Jag tittade på Oskar som precis hade somnat och funderade på om jag skulle väcka honom igen så han fick säga hejdå. Klockan var 4 på morgonen så jag lät bli.

IMG_3932

Jag satt bara där med dem i knäet och jag blev helt lugn. Jag tittade ner på dem båda och strök dem försiktigt i ansiktet. Kunde inte låta bli att le lite och jag tänkte ”Tusan vad fint vi ändå har det just nu”. Inget hade ju hänt ännu.. Alla frustrerade tankar över hur jag önskade att allt vore annorlunda, suddades sakta ut och jag bara njöt av att få sitta där med dem. Jag visste inte hur länge jag skulle få göra det, men det var ju inget jag kunde styra över. Det ända jag kunde styra över var vad jag gjorde av den stunden jag fick och den stunden var verkligen speciell. Satt nog där i nästan en timme och bara klappade dem försiktigt. Plötsligt hoppar Eldar iväg som om han inte gjort annat. Han hade full kontroll på kroppen och sätter sig och börjar äta timotej hö som om han inte gjort annat. Jag fattade ingenting. Men var så glad som jag bara kunde bli. Kunde inte låta bli att väcka Oskar den här gången.. Och tusan vad glada vi var.

IMG_4494

Känner verkligen inte alltid så, men jag tror att jag så småningom kanske kan hitta det mer om jag vågar släppa taget och hittar det fina även i de svåraste situationerna. För visst finns det där någonstans, är bara så svårt att se det när man önskar att allt ska vara på ett annat sätt än så som det är.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s