Ludvigs berättelse – om otillräcklighet och ett nytt sätt att se på saken!

Åh vad det händer mycket med Ludvig sista tiden! Är helt underbart att se honom. Detta är utan tvekan ett av det bästa med arbeta med det jag gör – Att få hjälpa någon att utvecklas. Men det är inte alltid det lättaste att få till allt så som man önskar. Allt jobbigt har verkligen varit värt allt, för allt det vi lärt oss nu – det är nog ett av det viktigaste jag kunde lära mig för att må bra i min roll som klickertränare och djurägare. 

Så håll i er, här kommer berättelsen om en av mina största läromästare Ludvig! 🙂

IMG_0749

(Bild: Observera att smörblommor på bilden är giftiga för kaniner. Ludvig är extremt bra på att sortera, men många kaniner idag saknar tyvärr den förmågan.)

När Ludvig kom till oss låg han gömd i månader. Han var så spänd att han inte ens åt när någon var 15 meter ifrån honom. Han satt och gungade fram och tillbaka och utforskade inte sin omgivning. Han grävde aldrig som de andra kaninerna och han satt ständigt på helspänn, trots att han hade mängder av gömställen och ställen där han fullständigt kunde dra sig undan utan att knappt ens höra människor.

Trots att ni för länge sedan har kunnat läsa om han utveckling och hur han har börjat gräva, rulla sig i sanden och steg för steg börjat söka kontakt med människor, så har han alltid varit en kanin som är extremt känslig för förändringar och människors kroppsspråk. Bara man ställt in ett nytt hus i hagen, har han inte ens velat gå ut – vilket som säger väldigt mycket om honom och alla utmaningar kring honom. Han har alltid behövt väldigt mycket tid och jag har alltid velat ta träningen i hans takt och aldrig någonsin tvinga honom till att göra något han inte är redo för. Men vad gör man med en sån känslig kanin, som behöver så mycket tid och som samtidigt är angora kanin och behöver klippas var 3e månad?… Det har utan tvekan varit den allra största utmaningen av alla djur jag arbetat med. IMG_6620

Jag har verkligen lagt ner hela min själ på att klickerträna honom i små steg till att bli klippt på hans villkor. Han har haft en pall som han självmant har hoppat upp på när han varit redo för klippning. På så sätt har han kunnat styra över när han är redo och det har varit ett underbart sätt för mig att läsa av så jag tar allt i lagom takt. När han hoppade ner från pallen, skedde aldrig någon klippning, vilket gav honom en möjlighet att känna att han hade valmöjligheter. Han gjorde enorma framsteg, men tyvärr hann vi aldrig så långt att han gick med på att bli klippt under magen. Tovorna hann ikapp gång efter gång och jag blev tvungen att fånga in honom och klippa honom så han inte skulle lida av tovorna under magen.

Infångandet skedde alltid under de mer organiserade formerna, alltid på samma sätt och på samma ställe i förhoppning att det skulle bli tydligt för honom när det skulle ske och att det aldrig skedde på några andra platser i hägnet. Men Ludvig blev väldigt spänd efteråt. Efter varje klippning började han i princip om på noll i förhållande till människor och det var fruktansvärt att se honom så stressad. Jag mådde jätte dåligt över att göra sådant som gick emot allt som är jag och allt det jag står för med hur jag vill lägga upp träningen. I vintras höll jag nästan på att ge upp och funderade på att ta det tuffa beslutet att låta honom somna..

IMG_3597

Jag gick ut till honom och såg hur han låg utsträckt bredvid Vilja och sov. Han stelnade till när jag kom in och lade sig bakom vilja och slöt ögonen. Han och vilja är verkligen ett av de mest finaste kaninparen jag någonsin har sett. De följs åt på allt. Precis allt. Så fort jag håller mig undan rusar han runt med henne och ser ändå någorlunda avslappnad ut, ska jag verkligen ta ifrån dem det fina som de har? Jag visste inte ut eller in..

Jag satt med honom i famnen och bara grät när jag klippte honom den där vintern. Han såg så stressad och panikslagen ut att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag kände att jag inte kunde hålla på så här mer. När jag var klar satte jag ner honom på golvet nära massor med gömställen så han kunde gömma sig. Men han sprang inte och gömde sig. Han satt kvar tätt bredvid mig och putsade sig!? Ja, ni förstår – jag trodde inte ögon!! Han som brukade ligga gömd och trycka efter varje klippning och nu bara satt han där tätt bredvid mig och putsade sig som om ingenting hade hänt.

IMG_6610

Nästa dag kom han springandes och mötte mig vid grinden – jag fattade verkligen ingenting! Nästa gång det var dags att klippa honom var han likadan efteråt. Kanske hade han äntligen lärt sig att han bara blir infångad i sin speciella ”fångsthage” och att det aldrig sker annars och att det får honom att slappna av?

Hur eller hur har det varit fantastiskt att följa honom under våren. Han börjar till och med komma rusandes när det kommer nya främmande hus i hagen. Jag brukar bara gå in till honom på en speciell plats i hagen, så han tydligt kan välja när han vill ha kontakt eller inte. Men nu är han så avslappnad att han fullständigt rusar efter mig. Idag smög jag in och byggde upp ett gångsystem med nya gångar i hagen. Trots att jag inte befann mig på den platsen där jag brukar, kom han springandes och kom upp i mitt knä. Alltså både nytt hus och ny plats som matte är på och han kommer ändå rusandes!

IMG_0641

Inte nog med det har han helt och hållet slutat att gunga de sista månaderna! Finns ingen ände på allt roligt som händer sista tiden! Kanske, kanske går min dröm någon gång i uppfyllelse att aldrig behöva tvinga honom till något. Men jag tänker inte stressa något och troligtvis är det vi båda behöver som mest.

IMG_9770

Och till alla er som har dåligt samvete över att ni inte lyckas göra allt på det sättet som ni önskar. Glöm inte bort er strävan – det går inte att göra mer än så gott man kan. Otillräcklighet kan fullständigt äta upp en. Men ingen mår bra över att du blir uppäten. För mig var jag nära på att falla in i en väldigt ond cirkel, där jag fick en klump i magen så fort jag såg djuren av otillräcklighet.

Jag tittade på det jag inte lyckades få till istället för allt det jag gör. Men den största glädjen med att ha djur kom först när försökte ta avstånd från så mycket görande som möjligt och började att sträva efter att bara VARA med dem istället. Helt utan någon tanke på något som behöver fixas eller tränas. Det är mycket intressant hur mycket tid jag fått över till allt det jag egentligen längtat efter med djuren – och jösses vad kraft jag får av att gå ner till dem! Vill inte missa en enda sekund med dem. Jag går inte längre ner till dem för att träna eller fixa massor med saker utan för att bara VARA med dem och det är en enorm skillnad. Sedan kommer kraften och insperationen och ”måstena” sker nu för tiden för det mesta på ett kul sätt – av bara farten!

Allt det här med Ludvig har lärt mig att man kan hjälpa någon att utvecklas även om allt inte är perfekt och att ta vara på tiden tillsammans istället för att drunkna i alla sysslor. Och konstigt nog ser kaninhagarna fina ut och jag får till mycket kul klickerträning när jag väl tittar med de ögonen!.. 😉

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s