Lekfullt Lärande

Tack bästa Jennifer, Andra och Åse för all hjälp med fåren igår. Vilka hejjare på att klippa och läsa av fåren ni är! Är sjukt imponerad! Har nog aldrig varit med om smidigare och mer avslappnad klippning! Så himla kul sätt att umgås på! Det här med klippningen har verkligen gått från att vara en stress till att bara vara roligt, tack vare all hjälp jag fått de sista gångerna!

Eftersom vi alltid vill ta allt i fårens takt och aldrig hålla fast dem eller vända dem upp och ner för att få dem klippta, brukar det ta sin lilla tid att bli klara med klippningen. Men jösses nu känns det äntligen som all träning har gett resultat. De stod helt blixtstilla och nästan somnade när vi klippte och borstade dem och bara njöt!

Shaun som ALDRIG någonsin under hela sitt liv har låtit någon annan än mig klippa honom stod och njöt när Jennifer och Åse klippte honom som om han aldrig gjort annat. Är nästan lite chockad av förvåning. I vanliga fall brukar vi behöva ha en person som gosar med honom och en person som avleder honom med godis eller något att pyssla med plus en ja och nej target för att klara klippningen med honom.. Men nu bara stod han där och lät sig bli klippt och jag och Andra kunde sitta och klippa Benjamin och Gimly medan han blev klar!

Helt underbart att får se Shaun såhär! Vilken förändring!

Är verkligen så sjukt glad för all hjälp! Hade varit så svårt att få till detta själv. Så himla roligt att göra detta med er! Ni är så bäst! Vilken känsla ni har!

TACK Andra för alla fina foton!

Vinter mys med fåren och så fint utbyte från Elisabet Malm som kom sedan på besök. Så oerhört värdefullt att med all hjälp tillsammans. 

Tack för all respons som jag fick på mitt förra inlägg. Alla ni vänner som har hört av er och alla nya fina människor som har dykt upp tack vare detta! Har inte hunnit svara till alla er. Har inte heller fått till att skriva en lite mer konkret text på vad jag söker och vilka möjligheter jag funderar mellan. Men vill inte stressa med något och behöver ta allt i lugn och ro så det blir lagom för huvudet. Vill inte heller ”fastna” för mycket i en färdig ide’hur jag tänker att det ska vara – utan vara öppen för er och de möjligheterna som kommer.

Så ni som vill och är nyfikna får jätte gärna skriva till mig och berätta lite om er själva och vad ni drömmer om i ert liv. Ni får även gärna skriva lite om er relation till djur och vad som är viktigt för er för att må bra tillsammans med djur. Vad tror ni är det viktigaste som vi kan göra för att ge våra djur ett bra liv? Välj själva vad ni vill berätta om. Om ni har funderingar på hur det skulle vara att samarbeta med mig får ni gärna skriva om ni undrar om något. Om ni brinner för mer förutom djur, får ni gärna berätta om det med. Om ni vill förstås! Jag funderar ju själv mycket på hur jag vill utveckla Lekfullt Lärande med fler kreativa former, där det kanske inte alltid behöver vara med djur.

Så låt oss drömma fritt allihopa och så ser vi vad vi landar i tillslut! Vill också hälsa att det inte är för sent för fler att höra av sig. Jag vill lyssna på er alla! Det är väldigt stort för mig det här, och det är viktigt att ge det tid. Så fortsätt att höra av er och så tror jag det kommer växa fram något riktigt bra!

Ni får även jätte gärna fortsätta att dela detta så fler kan hitta hit! 🙂

Ända sedan jag varit liten har jag drömt om att få hjälpa människor och djur. Man skulle verkligen kunna säga att jag uppnått det som jag trodde var min dröm. Att redan i så ung ålder få bygga upp ett företag och en verksamhet, där jag har fått möjlighet att hjälpa. Hjälpa både barn och djur till att hitta tillbaka till livet ingen efter tidigare svåra upplevelser och trauman. Jag har fått vara med om så många oförglömliga ögonblick som jag aldrig någonsin kommer glömma. Jag är så tacksam för allt jag fått vara med om. Men jag inser att jag inte kan fortsätta att arbeta så som jag gjort.

Under dessa år har jag skrivit mycket om allt som djuren ger mig. Hur ett av det bästa jag vet är att gå och lägga mig och bara vara hos dem. Hur det ger mig lugn och energi. Självklart har det varit så, men jag känner att jag kanske inte riktigt har speglat hela verkligheten. För mig är det ett enormt ansvar att ha djur, ett ansvar som inte bara har gett glädje utan också en stor klump i magen. Ju mer jag lärt mig, desto svårare har jag tyckt att det är att ha djur.

Jag har arbetat mycket med mig själv och att försöka hitta en bra balans för mig och djuren. Ibland tror jag att man kan ställa alldeles orimliga krav på sig själv i förhållande till allt som man vill ge till andra. Jag har verkligen försökt att prioritera det som är viktigt och sedan slappnat av med djuren och bara varit. Men det finns faktiskt krav och måsten som måste bli till. Dessa måsten som t.ex fårklippning, klövvård, kloklippning och diverse olika typer av hantering mår varken jag eller djuren bra av att göra med tvång. Jag vill göra allt i deras takt på deras villkor. Hur mycket jag än försöker se det jag ger dem och att de har det bra här, mår jag verkligen dåligt om jag inte hinner med att träna den förebyggande träningen så allt kan ske i deras takt. Det är så grundläggande och viktigt för mig. Ofta känns det som om jag går emot allt som är jag. Allt som jag har byggt upp den här verksamheten för, när jag inte räcker till för att få till det så som jag önskar.

Under dessa åren har jag fått lära mig så mycket som jag vill föra ut. Som jag vet skulle betyda mycket för andra att ta del av. Men jag vet att om jag ska arbeta med människor och djur som är utsatta och har ett stort behov av hjälp, behöver jag ha ett frirum när jag kommer hem. Jag bor just nu på Lekfullt Lärande där det finns både djur och människor som behöver en dagligen. Jag har insett, hur viktigt det är för mig att få ha ett frirum, helt utan krav och måsten i hemmet där jag bor, för att behålla min kraft.

Jag inser nu att det är hög tid att försöka anpassa mitt liv efter de krafterna jag har och INTE utifrån de krafterna jag hoppas att jag ska få. Jag behöver mer balans i mitt liv för att kunna göra det som jag känner är min livsuppgift. Men framförallt för att kunna njuta av livet och må bra. Känna att jag räcker till för alla bitarna som är viktiga; såsom mig själv, mina vänner, min partner, familj och alla som står mig nära. Men även räcka till för djur och andra människor som också känns som en så stor och viktig del i mitt liv. Jag har alltid varit en person som egentligen inte känner något behov av att äga. Jag känner samma kärlek till djur oavsett om de är mina egna eller andras. Jag har dock byggt upp en kontakt med de här djuren som är så nära att jag nog aldrig kommer kunna förklara hur svårt detta också är att inse. Jag hoppas att oavsett vad som nu händer att jag alltid kommer att få fortsätta behålla kontakten med dem.

Att jag startade upp Lekfullt Lärande verksamheten skedde helt naturligt för att mina föräldrar redan hade fåren och hönorna på platsen. De behövde hjälp och stugorna stod tomma på tomten. Vi såg det som ett perfekt samarbete och utbyte mellan varandra. Jag trodde verkligen av hela mig själv att det här skulle bli bra och lagom för mig. Men det blev mycket mer än vad jag kunde tro. På ett sätt hade jag önskat att jag hade sett klarare från början. Men samtidigt hade jag inte fått lära känna alla dessa underbara individer och fått lära mig allt det som jag gjort. De flesta av dessa individer hade inte ens levt idag om de inte hade fått komma hit. Vi har byggt upp en så stor grund som inte har blivit gjord i onödan.

En av de vanligaste kommentarerna som jag får i mitt arbete med Lekfullt Lärande är: ”Men åh, detta har ju jag drömt om i hela mitt liv”, ”Vilket drömliv du lever, önskar att jag också kunde ha det så”, eller ”Tänk om det hade funnits sådana möjligheter i mitt liv, synd att jag blivit alldeles för gammal” osv.. Jag vet att detta har satt igång drömmandet hos många och därför kändes det rätt att berätta om hela verkligheten både för att kanske hjälpa någon att inte hamna där jag har hamnat, eller tvärt om kanske skulle våra olika önskningar och behov skulle gå ihop? Kanske finns det någon där ute som drömmer om att få ta mer ansvar för djur och som skulle vilja arbeta vidare med djuren här på platsen? Eller kanske finns du där ute någonstans som bara skulle älska att ha just de här individerna boendes hos dig? Kanske är det dags för mig att släppa taget eller så kanske jag hittar den perfekta att samarbeta med så allt blir lite mer lagom? Jag vet inte, allting får visa sig! En sak vet jag dock, att djuren ska inte bli lidande på något sätt i detta. Jag kommer inte gå in i något halvdant utan det ska verkligen kännas rätt för alla.

Jag har några lösningar som jag tänkte skriva mer om i ett senare inlägg. Är inte säker på vad som är den bästa lösningen, men jag vet att det finns så många klocka människor som kommer läsa detta. Och om du har några råd och tankar kring tänkbara lösningar eller om detta har väckt något i dig får du så gärna säga till!

❤

Är helt sjukt. Kan knappt förstå vad som hänt de senaste månaderna. Toddy bara flyger fram på promenaderna och hans matte är så glad så hon knappt kan så still. Är fantastiskt med livet, vilka vändningar som kan ske!

Flera av er kanske har läst det här inlägget som handlade om att titta mer på det som fungerar och göra mer av det. Har inte varit det lättaste att anpassa livet för en hund som inte längre vill vara med i ens liv. Eller självklart vill han vara med, men det skulle vara på helt andra villkor än vad det varit tidigare. Han kunde inte visa det tydligare. Det är i dessa skogar i Gnesta han hör hemma och ingen annanstans. Så är det bara och det finns inga kompromisser. Så fort jag tar med honom till Stockholm eller åker ut på landet någon annanstans återkommer dessa märkliga symtom.

Så nu har vi gjort allt för att försöka ordna så han får ha det livet som han så tydligt visar att han vill ha. Och ni kan ge er på att han är förändrad. Jag pratar inte bara om den här tiden när han mådde riktigt dåligt, utan jag pratar om hur han har förändrats på ett sätt som jag aldrig någonsin har sett honom i hela hans liv.

Han är så ”med” hela tiden om ni förstår vad jag menar. Han tar så mycket initiativ, både tillsammans  med oss och för sig själv. Känns som om det inte finns någon ände på allt han hittar på. Han pysslar och grejjar med saker dagarna i ända på tomten. Ofta kommer han in och hämtar mig för att visa vad han håller på med, och vill ha med mig i leken. Tidigare låg han mest och sov när han var ute på tomten. Han ville gå en promenad, ibland träna och lägga något spår men sedan var han nöjd och ville ligga och mysa och sova på tomten. Jag utgick från att detta var normalt för en gammal hund. Så ni kan gissa att vi alla är chockade när han plötsligt aldrig vill gå hem på promenaderna. Han är ute i timme efter timmae. Vi utforskar skogar efter skogar och han är så med och leker och utforskar verkligen sin omgivning på ett sätt som jag inte sätt på många år. Alla fysiska konstiga symtom är helt borta och han rör sig så vackert och smidigt. Man skulle aldrig kunna tro att han för en tid sedan var som förlamad och vissa dagar knappt kunde gå och röra på svansen. Jag fattar nästan ingenting. Och det slutar inte här!

Han har alltid varit gosig och tillgiven, men på det sättet som han är nu är något helt annat. Finns ingen ände på hur länge han vill gosa. Tidigare har han alltid hållit sig till oss som han känner väl. Men nu när det kommer främlingar på besök, brukar det inte dröja länge innan han ställer sig i mitten och vill att alla ska gosa med honom. En sak som jag tror har hjälpt honom och slappna av mycket mer har varit att jag aldrig längre t.ex tar bort en fästing eller gör något som han känner sig obekväm med utan att fråga honom om jag får och vänta in tills han har gett sitt medgivande till att det är okej att jag tar bort fästingen. I den här filmen kan ni se lite hur vi har arbetat med hanteringsträning med en så kallad ”yes-target”, där jag hela tiden i varje moment kan stämma av med honom så jag går lagom fort fram i träningen.

Jag har alltid tyckt att jag varit väldigt lyhörd för Toddy. Men dessa insikter har fått mig att verkligen förstå hur mycket som våra djur också anpassar sig för att de ska fungera i våra liv. Innan han blev dödssjuk och utsattes för så många veterinärbesök såg han ut som en avslappnad hund som bara låg och sov på tåget. I Stockholm i lägenheten trodde jag att han trivdes. Men nu när jag har sett honom förstår jag att det är en stor skillnad på att något funkar och att verkligen TRIVAS i en miljö. Nu vet jag hur det ser ut när Toddy TRIVS! Och hur svårt det än kan vara ibland att pussla ihop det, är jag så obeskrivligt glad för dessa insikter och allt speciellt som vi alla får vara med om här tillsammans med honom.

”Så mycket kvalitetstid som du ger dig själv, bara så mycket kvalitetstid kan du i längden ge till andra.”

Nu har jag äntligen börjat kunnat arbeta lite smått med Lekfullt Lärande de senaste veckorna! Det är så obeskrivligt kul och lärorikt att jag fullkomligt kom av mig i hemsida skrivandet som jag hade tänkt arbeta med. Men det kommer säkert någon regnig dag! ;)..

Är en obeskrivlig känsla att ställa klockan och veta att jag ska upp och arbeta nästa morgon. Jag har fullkomligt studsat runt i glädje över att vakna till allt spännande som jag står inne i. Så som jag längtat!! Och nu är det äntligen verklighet!

Jag har dessutom möjligheten att anpassa arbetet helt utifrån mina krafter och jag har så mycket stöd och utbyte från helt underbara människor. Det kan verkligen inte bli en bättre start! Önskar att alla som varit sjukskrivna skulle få kunna ha en sådan här anpassningsbar och flexibel start. Det har betytt allt och jag ser så fram emot allt spännande!

Äntligen, äntligen!

Åh vad det händer mycket med Ludvig sista tiden! Är helt underbart att se honom. Detta är utan tvekan ett av det bästa med arbeta med det jag gör – Att få hjälpa någon att utvecklas. Men det är inte alltid det lättaste att få till allt så som man önskar. Allt jobbigt har verkligen varit värt allt, för allt det vi lärt oss nu – det är nog ett av det viktigaste jag kunde lära mig för att må bra i min roll som klickertränare och djurägare. 

Så håll i er, här kommer berättelsen om en av mina största läromästare Ludvig! 🙂

(Bild: Observera att smörblommor på bilden är giftiga för kaniner. Ludvig är extremt bra på att sortera, men många kaniner idag saknar tyvärr den förmågan.)

När Ludvig kom till oss låg han gömd i månader. Han var så spänd att han inte ens åt när någon var 15 meter ifrån honom. Han satt och gungade fram och tillbaka och utforskade inte sin omgivning. Han grävde aldrig som de andra kaninerna och han satt ständigt på helspänn, trots att han hade mängder av gömställen och ställen där han fullständigt kunde dra sig undan utan att knappt ens höra människor.

Trots att ni för länge sedan har kunnat läsa om han utveckling och hur han har börjat gräva, rulla sig i sanden och steg för steg börjat söka kontakt med människor, så har han alltid varit en kanin som är extremt känslig för förändringar och människors kroppsspråk. Bara man ställt in ett nytt hus i hagen, har han inte ens velat gå ut – vilket som säger väldigt mycket om honom och alla utmaningar kring honom. Han har alltid behövt väldigt mycket tid och jag har alltid velat ta träningen i hans takt och aldrig någonsin tvinga honom till att göra något han inte är redo för. Men vad gör man med en sån känslig kanin, som behöver så mycket tid och som samtidigt är angora kanin och behöver klippas var 3e månad?… Det har utan tvekan varit den allra största utmaningen av alla djur jag arbetat med. 

Jag har verkligen lagt ner hela min själ på att klickerträna honom i små steg till att bli klippt på hans villkor. Han har haft en pall som han självmant har hoppat upp på när han varit redo för klippning. På så sätt har han kunnat styra över när han är redo och det har varit ett underbart sätt för mig att läsa av så jag tar allt i lagom takt. När han hoppade ner från pallen, skedde aldrig någon klippning, vilket gav honom en möjlighet att känna att han hade valmöjligheter. Han gjorde enorma framsteg, men tyvärr hann vi aldrig så långt att han gick med på att bli klippt under magen. Tovorna hann ikapp gång efter gång och jag blev tvungen att fånga in honom och klippa honom så han inte skulle lida av tovorna under magen.

Infångandet skedde alltid under de mer organiserade formerna, alltid på samma sätt och på samma ställe i förhoppning att det skulle bli tydligt för honom när det skulle ske och att det aldrig skedde på några andra platser i hägnet. Men Ludvig blev väldigt spänd efteråt. Efter varje klippning började han i princip om på noll i förhållande till människor och det var fruktansvärt att se honom så stressad. Jag mådde jätte dåligt över att göra sådant som gick emot allt som är jag och allt det jag står för med hur jag vill lägga upp träningen. I vintras höll jag nästan på att ge upp och funderade på att ta det tuffa beslutet att låta honom somna..

Jag gick ut till honom och såg hur han låg utsträckt bredvid Vilja och sov. Han stelnade till när jag kom in och lade sig bakom vilja och slöt ögonen. Han och vilja är verkligen ett av de mest finaste kaninparen jag någonsin har sett. De följs åt på allt. Precis allt. Så fort jag håller mig undan rusar han runt med henne och ser ändå någorlunda avslappnad ut, ska jag verkligen ta ifrån dem det fina som de har? Jag visste inte ut eller in..

Jag satt med honom i famnen och bara grät när jag klippte honom den där vintern. Han såg så stressad och panikslagen ut att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag kände att jag inte kunde hålla på så här mer. När jag var klar satte jag ner honom på golvet nära massor med gömställen så han kunde gömma sig. Men han sprang inte och gömde sig. Han satt kvar tätt bredvid mig och putsade sig!? Ja, ni förstår – jag trodde inte ögon!! Han som brukade ligga gömd och trycka efter varje klippning och nu bara satt han där tätt bredvid mig och putsade sig som om ingenting hade hänt.

Nästa dag kom han springandes och mötte mig vid grinden – jag fattade verkligen ingenting! Nästa gång det var dags att klippa honom var han likadan efteråt. Kanske hade han äntligen lärt sig att han bara blir infångad i sin speciella ”fångsthage” och att det aldrig sker annars och att det får honom att slappna av?

Hur eller hur har det varit fantastiskt att följa honom under våren. Han börjar till och med komma rusandes när det kommer nya främmande hus i hagen. Jag brukar bara gå in till honom på en speciell plats i hagen, så han tydligt kan välja när han vill ha kontakt eller inte. Men nu är han så avslappnad att han fullständigt rusar efter mig. Idag smög jag in och byggde upp ett gångsystem med nya gångar i hagen. Trots att jag inte befann mig på den platsen där jag brukar, kom han springandes och kom upp i mitt knä. Alltså både nytt hus och ny plats som matte är på och han kommer ändå rusandes!

Inte nog med det har han helt och hållet slutat att gunga de sista månaderna! Finns ingen ände på allt roligt som händer sista tiden! Kanske, kanske går min dröm någon gång i uppfyllelse att aldrig behöva tvinga honom till något. Men jag tänker inte stressa något och troligtvis är det vi båda behöver som mest.

Och till alla er som har dåligt samvete över att ni inte lyckas göra allt på det sättet som ni önskar. Glöm inte bort er strävan – det går inte att göra mer än så gott man kan. Otillräcklighet kan fullständigt äta upp en. Men ingen mår bra över att du blir uppäten. För mig var jag nära på att falla in i en väldigt ond cirkel, där jag fick en klump i magen så fort jag såg djuren av otillräcklighet.

Jag tittade på det jag inte lyckades få till istället för allt det jag gör. Men den största glädjen med att ha djur kom först när försökte ta avstånd från så mycket görande som möjligt och började att sträva efter att bara VARA med dem istället. Helt utan någon tanke på något som behöver fixas eller tränas. Det är mycket intressant hur mycket tid jag fått över till allt det jag egentligen längtat efter med djuren – och jösses vad kraft jag får av att gå ner till dem! Vill inte missa en enda sekund med dem. Jag går inte längre ner till dem för att träna eller fixa massor med saker utan för att bara VARA med dem och det är en enorm skillnad. Sedan kommer kraften och insperationen och ”måstena” sker nu för tiden för det mesta på ett kul sätt – av bara farten!

Allt det här med Ludvig har lärt mig att man kan hjälpa någon att utvecklas även om allt inte är perfekt och att ta vara på tiden tillsammans istället för att drunkna i alla sysslor. Och konstigt nog ser kaninhagarna fina ut och jag får till mycket kul klickerträning när jag väl tittar med de ögonen!.. 😉

Nu är jag tillbaka efter en underbar vecka tillsammans med Oskar och Toddy ute på Orust. Hos Oskars pappa och Inger. Har verkligen varit skönt att vara där och bara ta det lugnt och fylla på med ny kraft.

Inte nog med det ordnades det en SWBAdjur träff, som jag tack vare Oskar hade turen att få vara med på. Tack bästa älskling för att du gjorde detta möjligt!

Dagen började med att jag åkte hem till Hedda och hälsade på både henne och hennes katter. Var rörande att se henne med katterna och deras fina relation och hur hon anpassat hela hemmet så de ska få utlopp för så många behov som möjligt. Vi pratade om livet och allt det som ligger oss nära om hjärtat. Är så obeskrivligt glad att vi fick till detta Hedda! Det betydde mycket att kunna sitta och prata så här i lugn och ro.

Sedan åkte vi tillsammans ut till Karin Stillberg, hennes hästar och detta underbara gäng. Åh vad jag skulle vilja skriva hur mycket som helst om denna dag och allt vad ni gav mig. Men hoppas ni förstår vilka inspirations källor ni är! Varenda en utav er. Är helt fylld med kraft och nya ide’er. Betyder mycket att få bolla alla sina tankar och ta del av era tankar. Önskar så att ni bodde närmare så man fick lära känna er alla och prata mer! ❤

Så verkligen tack Embla, Malin, Karin, Hedvig, Anton, Ann-Louise, Anna, Karin, Hedda, Jenny, Eva, Marie och Marie för denna underbara dag!