Längtar så otroligt mycket att kunna arbeta igen. Längtar efter alla barn och alla spännande projekt som jag vill göra med dem.. Men allt får ta sin tid och dessa underbara krabater hjälper mig att koppla av och samla kraft. De kan verkligen förgylla allt.
Idag fick jag vara med om något, som för mig är något av det finaste man kan få vara med om. Är nog få saker som jag kan arbeta så hårt för att uppnå. Få saker som jag värderar så högt och värdesätter så mycket som detta.
Det jag försöker berätta om, är en alldeles speciell stund. Det är stunden när en en kanin vågar träda fram och vara kanin. Nu kanske du undrar vad jag menar? En kanin kan väl inte vara annat en kanin kanske du tänker.
Det kanske låter konstigt. Men under årens lopp har jag fått möta mängder med kaniner som är så skygga och stressade att de knappt vågar vara kaniner. Kaniner som springer och gömmer sig eller bits när man kommer. Kaniner som inte äter när man är i dess närhet. Kaniner som aldrig utforskar i dess omgivning och som ständigt tycks sitta på helspänn i bakgrunden. Kaniner som sitter hoptryckta i ett hörn, trots att de befinner i en miljö med stora ytor där de egentligen har möjlighet att utföra många av sina naturliga beteenden.
Att få se dessa kaniner ta ett steg framåt, se dem sträcka på hållningen och börja utstråla nyfikenhet. Se dem börja utforska sin omgivning. Se dem börja gräva. Se dem lägga sig och sova med utsträckta ben och fullkomligt avslappnad kroppshållning. Se dem ligga och rulla sig i sanden. Se dem hoppa upp i luften och rusa runt i hagen. Se dem komma rusandes och möta mig vid grinden.
Känna hur de trycker huvudet emot mig och lägger sig för att bli klappade. När de sedan till och med kommer upp i knäet för att bli klappade och börjar följa mig var jag än går… Känslan är obeskrivlig.
Ludvig
När Ludvig kom till oss, såg man knappt en endaste skymt av honom. Så fort han såg människor sprang han och gömde sig. Idag kom han springandes för att möta mig när jag kommer. Han hoppar frivilligt upp i mitt knä och tillåter mig att klippa honom och pyssla om hans päls medan han sitter och äter. Jag satt länge och pysslade om honom, kunde knappt slita mig från honom och han tycks inte vilja lämna mig heller. Vi har fortfarande en bit kvar, men han är verkligen på väg att bli den där kaninen som jag vet att han egentligen är.
Vilja
Vilja har inte velat bli klappad sedan hon varit allvarligt sjuk och jag varit tvungen att tvinga i henne mediciner flera gånger per dag. Det är ett av det värsta jag vet att tvinga en kanin att göra något den inte vill, men den här gången hade vi inget val och medicinerna var nödvändiga för att rädda hennes liv. Men så mycket det bara går väntar jag på kaninerna. Läser av deras språk och tar allt i deras takt. Efter mycket väntan kom fick jag äntligen tillbaka kontakten med vilja igen. Idag var första dagen efter allt som hon lade sig bredvid mig och somnade när jag klappade henne. Allt bara sköljde över mig. gick inte att hejda tårarna och lättnaden över att hon är frisk och som vanligt ingen.
För mig är det nog det som är så speciellt med att ha kanin. Man kan inte fuska sig till en kontakt. Kaniner är väldigt känsliga för vårt kroppsspråk. Om vi lär oss läsa av dem och anpassa vårt kroppsspråk och vårt sätt att bete oss på så de känner sig trygga, kan man få en sån fin kontakt som många kanske inte ens tror är möjligt att man kan få med en kanin. En riktig vän som vill vara med på allt.
Tack Thomas och Sandra för en jätte fin dag. Efter sjukskrivningen har jag verkligen saknat att umgås så här och bolla idéer. Detta gav massor av ny inspiration och jag börjar verkligen längta efter att sätta igång med något av alla projekt som väntar på att få växa fram. Men det roligaste av allt var att äntligen få ses och jag hoppas att vi nästa gång kan lyckas samla hela gänget. Längtar redan!
Finns inga ord för vad jag älskat och älskar dig fina underbara Vidar. Kan fortfarande inte riktigt förstå det som hänt. Du har gått rätt in i så många hjärtan och jag lovar att ingen som fick träffa dig kommer glömma dig. Du älskade allt och alla. En riktig glädjespridare var du. Går inte att hejda tårarna. Saknaden är enorm. Samtidigt är jag så oerhört glad för de här tre åren som jag fick ha med dig. Kommer aldrig glömma dessa minnen och jag kommer alltid le när jag tänker på dem.
Mins första kvällen tillsammans med dig. Du kröp ihop tätt intill mig och Toddy som om du alltid känt oss. Kunde inte slita mig från dig. Satt bara och strök dig på huvudet tills du somnade. Allting kändes så rätt och jag var så oerhört glad att just jag fått turen att ta hand om dig.
Du fann dig snabbt tillrätta och det dröjde inte länge innan du skaffade tjej. Du var utan tvekan den fiffigaste av alla kaniner jag mött. Du såg alltid till att lyckas med det du ville. Ett staket hindrade inte dig från att gå ut. Du såg bara till att knuffa fram något föremål som kunde användas som pall för att hoppa över staketet. Jag har många gånger varit helt häpen över allt du hittat på. Du lyckades med sådant som jag inte trodde att kaniner kunde göra. Trots dina förmågor rymde du aldrig så länge du hade sällskap. Du stortrivdes i din hage med Svea och ni följdes åt på allt.
Svea som från början varit skygg likt en vildkanin, började steg för steg tack vare barnens träning och ditt lugna förhållande till människor att ty sig till oss.
Du hade en förmåga att charma varenda människa som du mötte. Gick knappt att slita sig från dig. Om man hade en dålig dag var det bara att gå och lägga sig nere hos dig, så blev man snabbt på bättre humör. Du har hjälpt så många barn att le i svåra stunder. Du var som gjord för att arbeta med att hjälpa andra till att må bättre.
Du älskade nya miljöer, människor och djur. Du lade dig oftast mitt bland alla barn och stor njöt när de pysslade om dig.
Två år går och Sveas gamla kropp orkar inte längre. Hon somnar in i mammas knä på Midsommardagen, 10 år gammal. Vi alla saknade henne oerhört mycket. Finaste, finaste Svea.
Efter det tydde du dig extra mycket till oss. Du ville alltid ha sällskap. Du fick springa lös på tomten. Du hoppade ofta till Sveas grav och åt upp hennes Rosor..
Du ville alltid vara nära någon. Antingen var du med oss eller låg och sov med hunden Toddy och när vi inte var ute, hängde du med hönorna. Du visade tydligt att du ville ha sällskap.
Vi tog emot Vilja som så småningom skulle bli den som hängde med dig på allt. Men innan dess såg du till att rymma in till Ludvig och skaffa dig en killkompis.
Tillslut behövde du aldrig vara ensam. Ni tre var så fina tillsammans att man blev alldeles rörd av att se er. På dagarna rusade ni runt i hagen och på kvällarna kom ni och mötte mig vid grinden för att gå in. Fanns inte någon som inte tyckte om att vara med dig. Du lyckades till och med skaffa dig två tjejjer till i slutet. Om du ville skaffa nya kontakter såg du till att fixa det oavsett vilket staket som stod i vägen.
Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att detta var några av de sista bilderna jag tog på dig. Du kändes så pigg och stark. Du glufsade i dig mat och betedde dig som friskheten själv. Men allt gick så fort. Vi åkte omedelbart till veterinären och gjorde allt vi kunde. Du gjorde också allt du kunde. Du åt med stor aptit och åt alla dina mediciner med en sån iver att vi fick hopp.
Men jag var helt ovetandes om att detta var min sista natt med dig. Du mådde egentligen sämre än vad både vi och veterinären hade kunnat ana. Jag satt och klappade dig och Vilja ända tills ni somnade, och när jag kom nästa morgon hade du somnat för alltid vid hennes sida. Hon ville inte lämna dig på hela dagen trots att jag lockade henne med mat. Hon satt och putsade dig länge, länge innan hon tillslut framåt kvällen gick upp och satte sig bredvid Ludvig.
Saknaden är så stor, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att glädjas och ta vara på alla stunderna med kaninerna som finns kvar, istället för att fyllas med tomhet när jag går ner till stugorna. Men ingen kan ersätta någon annan och du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Du har lärt mig att man inte kan ta något för givet, det gäller verkligen att njuta av tiden man har tillsammans.
Tack för allt fina, fina Vidar ❤
Kan knappt förstå att det redan har gått ett till år. Känns overkligt men som den bästa av drömmar att jag fortfarande för göra det jag älskar som mest. Det känns som att jag har fått en andra chans. En chans att uppleva livet från andra perspektiv, som jag för fem år sedan inte trodde var möjligt.
Då gjorde jag mycket som jag egentligen inte trivdes med. Allt var en kamp för att så SMÅNINGOM få göra det jag vill. Jag trodde att jag var tvungen att tänka ut allt som kunde gå fel, för att jag inte skulle misslyckas. Jag längtade så mycket, men var livrädd för att göra bort mig eller för att något skulle bli fel. Jag tänkte att om jag bara pluggar det här, om bara tänker igenom det här lite bättre så kommer jag snart få göra det jag egentligen vill. Alla dessa BARA, blev bara fler och fler… Det var som att allt stod stilla trots att jag kämpade så mycket. Som att jag sköt upp det jag egentligen ville och mådde bra av… Jag var ofta stressad och hade svårt att ha roligt i det jag gjorde.
Jag mins fortfarande den där november eftermiddagen så väl. Mins den fruktansvärda rädslan av att förlora allt, men också den oerhörda kärleken till allt som jag tidigare tagit så förgivet. Jag blev utsatt för ett grovt våldtäcksförsök där jag blev misshandlad så illa att jag glömde stora delar av allt jag lärt mig och händelser som tidigare hänt i mitt liv. Jag klarade inte av att göra nästan något av det jag tidigare kunde. Om jag lyssnade på radio och eller kollade på tv svartnade det för ögonen. Jag klarade att vara med vänner korta stunder, men sedan blev det så mycket intryck att jag bara såg munnar som rörde sig. Största delen av tiden tillbringade jag i ett mörkt rum i min säng. Tidigare hade jag alltid kunnat fly från mig själv. Men nu gick det inte längre…
Blir så rörd när jag tänker på alla som funnits och stöttat mig till att hitta tillbaka till tryggheten igen, vet inte var jag hade varit om det inte varit för er. Trots att jag glömde nästan allt jag lärt mig, tvivlade ni aldrig på mig utan stöttade mig i allt jag ville göra. Jag hade känt mig dålig på det mesta, men nu mindes jag inte ens fakta kring det som alltid hade intresserat mig. Ni sa att jag skulle titta på det som fungerade istället för det som inte gick. Efter en tid började viljan ta överhanden över allt tvivel. Trots att jag glömt stora delar av allt det som jag trodde att man behövde kunna för att göra det jag drömde om, fanns ju känslan kvar. Känslan som jag tidigare saknat så mycket av personer som tidigare försökt hjälpa mig. Ibland kändes det som de pratade utifrån en bok, men de hade helt glömt bort att följa sitt eget hjärta och lyssna till den som de försökte hjälpa. Kanske kunde jag vara ett komplement? Kanske kunde vi lära av varandra istället för att tro att det ena är viktigare än det andra?
Jag kände mig inte längre rädd för att misslyckas. Plötsligt insåg jag att ingenting kunde gå fel så länge jag följde mitt hjärta och mådde bra i det som jag gjorde. För om jag har roligt på vägen skulle jag aldrig ångra att jag gick den oavsett var vägen än bar. Sen dess har allting bara lett in på det mest fantastiska. Ibland går vägen åt ett helt annat håll än vad jag kunnat ana, men det är utan tvekan den mest spännande, roliga och lärorika vägen jag varit på.
Känner mig nästan som ett litet barn igen. Kan känna mig så glad av att springa runt och hoppa i vattenpölar. De där små sakerna som jag tidigare inte såg, eller var irriterad på, har plötsligt blivit så stort. Något av det som ger mig som mest glädje. Ibland lägger jag mig ute i skogen och bara tittar på allt. Det är så himla fint. Förstår knappt hur jag missat allt detta i så många år. Ni vet vilka ni är, men ni har hjälpt mig att hitta tillbaka till det finaste som finns. Finns inga ord för vad det betytt. ❤
Vi fick frågan om att ta emot den här fina tjejjen, men har tyvärr inte möjlighet. Hoppas verkligen att det går att hitta någon fin person där ute, som vill ta sig an henne och vänta in henne.
”Hej allesammans!
Känner du, eller är du kanske en kaninvan person själv?
Denna dam söker ett kärleksfullt hem, hon är fyra månader gammal och jättesöt! Men som sagt, hon vill omhändertas av en kaninvan person då hon är lite skrajsen.
Mvh
Vi på XL-ZOO”
Selma och Lucida verkar ha funnits sig väl tillrätta här. Det är en fröjd att se dem. De rusar runt i hagen, hoppar högt upp i luften och följer en var man än går. De älskar att komma upp i knäet och de vill alltid vara med på allt! Så fort man är trött är det bara och gå ner i hagen och lägga sig hos dem, så är det som om deras energi smittar av sig och jag blir genast piggare. Är så sjukt glad att de är här!
Känner mig så glad som jag bara kan bli. När man inte tror att livet kan bli bättre blir det bara ännu bättre. Underbara kaniner, vad jag är glad över att ni är här. Kommer lägga ner hela mig själv för att ni ska få det så bra som ni bara kan få det här.
Vet inte hur jag ska kunna tacka er alla som har sett till så att ni fick komma hit hela vägen från Umeå.
Stort tack till er förra ägare Stina för att du vågade tro på att det här, för allt engagemang och för alla fina saker. Och inte minst för den största gåvan, ni. ❤
Även stort tack till Stephanie som tipsade om hennes vän Annelie som i sin tur ordnade så att hennes man kunde köra kaninerna ända till Rotebro. Han åkte dessutom hela vägen hem till Stina för att hämta upp dem. Blir alldeles rörd när jag tänker på det.
Och till sist men inte minst många, många tack till Lennart som körde hela vägen från Gnesta till Rotebro och hämtade kaninerna sista biten, trotts att du hade blivit sjuk. Du är fantastisk.
Detta hade verkligen inte varit möjligt utan er. ❤
Här kommer en lite sen uppdatering, från en jätte fin dag!
Stort tack Sandra och Tove för allt!
Lekfullt Lärande 