Lekfullt Lärande

Nu har underbara Lucida fått ett nytt hem, det bästa man bara kunde hitta för henne. Hon har kommit till en vän till mig som heter Hedvig. Jag bara känner någon slags känsla av att Lucida och Hedvig hör ihop. Hedvig har en häst som påminner väldigt mycket om Lucida och jag blir alldeles tårögd när jag hör hennes berättelse om den här hästen och deras resa tillsammans. Lucida kan precis som hästen reagera med aggressivitet när det sker lite för mycket för att de ska känna att de har kontroll över det som sker runt omkring. T.ex har Lucida alltid tytt sig till större kastrerade hannar som har ett lite lugnare rörelsemönster än vad flera av mina andra kaniner har. Hon är extremt känslig för vad som sker runt omkring och jag vet inte hur jag ska kunna ordna en miljö som blir bra för både henne, mig och de andra kaninerna. Det behövs bara att den lilla hermelinen Stampe är ute och springer så kastar hon sig på och biter sin partner Selma, som sista tiden har haft mycket svårt att  koppla av med Lucidas ”oberäkneliga” beteende. De har oftast inte varit ett par som verkligen har tytt sig till varandra som t.ex Lucida gjorde med Franska vädurs hannen Vidar när han levde. De har fått större ytor, mängder med gömställen, massor med aktivering, olika foderplatser, samt att båda har blivit kastrerade men inget har hjälpt. För Lucida har haft andra behov än vad jag tyvärr har lyckats ge henne.

Första mötet i verkligheten. Jag tror verkligen att de kommer få det så fint tillsammans Lucida och Hedvig. 

Lucida skulle behöva mycket mer lugn och ro omkring sig på en plats där det inte är så många andra kaniner runt omkring. Hos Hedvig kommer hon att få bo i en hage på hundra kvadrat där hon kan klättra på stenar, gräva och i ett riktigt kaninparadis. Hon kommer få gå in och ut i en stor lekstuga, där det på vintern kommer finnas värmelampa så hon får välja temperatur.

Ovan ser ni lite bilder från Hedvigs tomt, där hon vill bygga den stora hagen. Kommer
bli så bra för kaninerna! 

Hedvig kommer i lugn och ro arbeta med henne och träna henne i lugn och ro med positivförstärkning på Lucidas villkor. När hon t.ex. ska kratsa hovarna på sin häst låter hon hästen hela tiden känna att den har kontroll. Hon ställer fram en hink framför hästen. Sedan håller hon sin hand en bit från hoven och väntar tills hästen nosat på hinken för att visa att den är redo. Om hästen t.ex skulle dröja med att nosa betyder det att hon gått för fort fram i träningen, vilket gör det till ett fantastiskt sätt att läsa av hästen och hur hon ska lägga upp träningen. Jag vill varmt rekommendera min vän Stephanies fina och viktiga inlägg om ”Att ge djuren kontrollen-för bättre resultat, relationer och välfärd”: resultathttps://djurtranarbloggen.wordpress.com/2015/04/17/att-ge-djuren-kontrollen-for-battre-resultat-relationer-och-valfard/  , som tar upp mycket kring det här.

Det finns nog nästan inget som ligger mig så nära om hjärtat och det är en av de största anledningarna till att jag vill hålla på med djur och vill arbeta med att inspirera andra till hur man kan bygga upp en ömsesidig relation med sina djur på allas villkor. Därför har jag känt mig så otillräcklig och maktlös när jag inte riktigt fått till att ge Lucida det. När jag tog emot Lucida såg jag framför mig att vi skulle dela hela hennes liv tillsammans. Men att älska någon handlar också om att vilja ge dem det allra bästa och det kommer hon verkligen att få hos Hedvig. Är en väldig lättnad för mig att hon kommer få det så bra.

Fina Hodini som ska få bli Lucidas sällskap. Visst kommer de vara fina tillsammans? 

Inte nog med det har jag och Hedvig hittat en underbar partner till Lucida i Göteborg. Vi tror så mycket på honom att Hedvig är beredd att åka hela vägen dit för att hämta honom. Han är en fransk vädurs hanne som tycks få alla honor att koppla av med honom. Även de honorna som vanligtvis inte funkar med någon, verkar trivas med honom. Av allt det vi hört om honom, tror vi att han kommer bli perfekt för Lucida. De ska få bo med bredvid varandra en lång tid och vänja sig med varandra genom galler tills de är helt slappnar av i helt i sitt kroppspråk i förhållande till varandra. Sedan ska jag åka upp till Hedvig och vara med när vi öppnar upp och släpper ihop dem i den stora hagen. Vi tänkte pröva denna metoden som jag gjorde i den här filmen med Eldar och Stampe, där vi ser till att vara dörrvakter så de även kan dra sig undan från varandra och välja om de vill vara tillsammans i stora hagen eller inte. Lägger upp filmen som visar lite här hur vi gjorde med Eldar och Stampe.

Om någon annan vill pröva denna metod får ni väldigt gärna berätta hur det gick och om ni har några tips på hur man kan utveckla det. Nu ska vi som sagt pröva hur det blir när kaninerna har större gemensam yta och mer utspridda foderplatser än vad de har i den här filmen. Ska bli jätte spännande och hoppas så att det kommer bli bra.

Känns så roligt att få lära känna Hedvig mer som vi gjort av allt detta. Blir lika glad varenda gång jag pratar med henne!

Självklart ville fåren också hälsa på Hedvig när hon var här! 

Avslutar med ett litet kollage från tiden som varit här på Lekfullt lärande.

Tack för den här tiden fina Lucida ❤

Det har varit alldeles för mycket för denna hund sista tiden. En kropp där bara det ena efter det andra inte fungerar. Så mycket utredningar veterinärer och tuffa beslut, att man tillslut knappt tror att det finns någon utväg ut. Han behövde tillsyn nästan dygnet runt, vilket inte alltid gör det så enkelt att tänka klart. Jag har alltid varit en sån som hellre har åkt in till veterinären en gång för mycket än för lite. Ibland har det räddat hans liv. Men sista tiden har det varit så mycket att jag börjat fundera på för vems skull jag egentligen gör allt.

Toddy ville inte mer. Det har inte hänt en enda gång tidigare att han inte ville följa med ut. Istället för att hälsa när jag kom, gick han iväg och lade sig med huvudet in i väggen. Han kunde knappt röra på bakbenen och svansen. Bakdelen såg nästan förlamad ut. Han kunde knappt hålla balansen. Det kom blod när han kissade och många fel hittades i magen för varje gång han gjorde ultraljud. Pupillerna var olika stora i ögonen och han fick sår över hela kroppen. Han blev operarad och det blev komplikationer och de ville söva honom igen… Huvudet svullade upp och han fick konstiga knölar och allergi symtom. Om man bara släppte honom med blicken hade han ett kliat upp ännu fler sår på kroppen… Han tålde inga inte sina mediciner, spydde och blev lös i magen.. Snart hade vi ingen smärtstillande som vi kunde ge, utan att det fanns risk att magen skulle slås ut fullständigt. Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på allt som varit…

Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt. Men jag har alltid gillat att titta på de situationerna när det fungerar. Toddy var vid det här laget så stressad av allt att det knappt gick att göra något som vi tidigare kunnat. Han spände sig och skakade i hela kroppen även i sådana situationer som han annars brukar vara avslappnad i. När jag observerade situationerna, hans beteenden och konsekvenserna blev det ganska tydligt att vi inte kan hålla på som vi gjort. Det var inte bara magkänsla, utan man kunde även se det så tydligt. Det kan vara svårt att lägga märke till när det är så mycket som inte fungerar. Men det fanns faktiskt situationer när han började kunna slappna av. Det fanns situationer när när han rörde sig bättre än andra. Det fanns situationer när han kliade sig mindre. Dessa situationer visade sig vara densamma och jag hade inte hjärta att göra annat än att tänka om och ta en paus med allt som stressade honom. Så vi tog mod till oss och avbokade veterinären och försökte istället hålla kontakten med dem på telefon.

Vi lät honom få vara med om så lite som det bara gick eftersom han vid det här laget knappt klarade några intryck. Vi tillbringade dagar ute i skogen. Jag gjorde Mindfullnes och gav mig ut på springturer för att få ur mig all min egen oro, så jag kunde vara mitt bästa jag med Toddy. Vi gjorde allt vi bara kunde för att få honom att slappna av så mycket som möjligt. Jag märkte att han behövde vara ute mycket längre stunder än vad hans ben orkade med. Så vi fixade i ordning en vagn som han kunde sitta i när han blev trött. För varje dag började han slappna av mer och mer. Han kliar sig mindre och mindre och sista veckan har han börjat röra sig finare än vad han någonsin gjort de senaste veckorna. Han har börjat tåla sitt smärtstillande och antibiotika. Svullnaden i ansiktet har helt gått ner. Framförallt har han ett helt annat kroppsspråk. Han har börjat bli lekfull och det fullkomligt spritter om honom vissa stunder. Nu behöver han inte ens någon smärtstillande för att röra sig fint. Såret i munnen läker jätte fint!

Är så obeskrivligt lättad. Kanske klarar han sig igenom även detta min lilla kämpe. Oavsett är det helt underbart att se att han vill vara med igen och blir mer och mer sig själv. Idag har vi suttit hela förmiddagen i skogen och bara tittat på allt. Har fått ur mig så mycket av min oro, att jag inte känner mig rädd längre. Känner mig väldigt lugn. Det viktigaste är att toddy mår bra.

”Ibland känns det som att hela jag håller på och brista. Jag skulle vilja ge honom det bästa i hela världen. Det skär i mig att se hur skärrad han blir för alla veterinär besök. Det skär i mig och se hur svag han är just nu. Man vill ge honom det bästa i hela välden, precis som han har gett mig det. Men hur ska man veta vad som är det bästa? Jag vill att min älskade ska vara fri. Han har följt mig i nästan varenda steg jag under alla dessa år. Tillsammans har vi klarat oss igenom de mest tuffaste utmaningar. Vem säger att vi inte ska klara oss igenom det här? På något sätt tror jag att allt skulle bli lättare om jag övervann min största rädsla. En rädsla för hur det skulle vara att inte dela livet med honom mer. Kanske behöver all den sorgen få komma ut för att jag verkligen ska kunna vara den hundägaren som jag vill vara. För att vi verkligen ska kunna njuta av den tiden vi har kvar oavsett om det bara är någon månad eller flera år till.” 

Vissa dagar känns som ovan. Då låter jag det få vara så. Ibland kan det också vara fint. När man tillåter allt att få vara som det är. Men många dagar njuter vi också så gått det går. När Toddy får välja vill han att vi ska sitta ute i skogen, åka båt eller ligga och  gosa inne. Han älskar när man sjunger för honom. Vi sjunger nästan jämt. I vissa låtar stämmer han alltid in och skäller i takt. På promenaden står han stilla och väntar tills jag börjar sjunga! Jaja, jag vet att jag förstärker något man kanske inte brukar vilja förstärka.. Kanske borde lära ut något fiffigare som han kan göra för att sätta igång ”radion”?.. Men jag är själv rätt road av fenomenet, så jag tror att vi låter det vara så här. Han visar även tydligt vilken låt det ska vara. ”Pepparkakeland”, har varit en av favoriterna. Han står nämligen still tills jag tar rätt låt, sedan är det bara framåt som gäller. Om jag slutar stannar han. Lika så när vi kör borsträning med yes – target! Då visar han tydligt att det ska sjungas samtidigt! I måndags var han inlagd på sjukhus hela dagen. Bästa Väsbydjursjukhus lät mig få vara med hela dagen. Toddy skakade i hela kroppen och kastade sig in i väggen. Så fort han hörde en röst utifrån, kastade han sig upp och försökte gömma sig. Jag försökte hjälpa honom att kunna slappna av. Det verkade till en början helt omöjligt, tills jag kom på det!!

Inget annat än ”Pepparkkackeland” började ljuda på kliniken! Toddy stannade upp, spetsade öronen och tittade på mig. Efter en stund hade han helt slutat darra. Han kom och lade sig tätt bredvid mig på golvet och somnade. Så fort jag slutade, började han darra i hela kroppen. Så det blev mycket pepparkakeland den dagen. Timmar med sång blev det. Var underbart att ligga där bland alla filtarna på golvet och hålla om honom.

Tack alla ni som stöttat så mycket. Är ledsen att jag inte har hunnit höra av mig till alla som velat nå mig. Men verkligen tack för alla peppande ord! ❤

Härom natten kunde jag inte sova. Var som någon slags magkänsla av att det var något som var fel med Toddy. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Skämdes nästan lite när jag ringde veterinären. Men kände att jag skulle ha svårt att förlåta mig själv om jag ignorerade allt och det ändå var något som var fel.  Alla veterinärerna på Väsbydjursjukhus var lika lyhörda och hjälpsamma som vanligt. Blir nästan rörd av deras hjälpsamhet. Tre specialister ger sig tid att hjälpa oss samtidigt, trots att jag bara bokat tid med en. Vi röntgade igenom nästan hela kroppen, tog blodprov, kollade tänderna och tog ultraljud. De hittade något som såg ut som en tumör. Vi väntar nu på ett urinprov för att se om det stämmer. Men oavsett vad det är så ser allt mycket ljust ut tack vare att det upptäcktes så tidigt. Känner mig nästan lite omtumlad men också lättad att det oavsett vad proverna visar verkar kunna gå vägen.

Har senaste tiden fått höra om flera vänner, både djur och människor som går igenom det jag var rädd för med Toddy. Jag vet de som känner hopp, de som känner fullkomlig hopplöshet och de som sörjer så det känns som de ska gå sönder eller de som knappt klarar ta in all smärta. Ni som själva är drabbade, är närstående eller har förlorat någon eller flera som ni älskat. Ni ska veta att det inte går en dag utan att jag tänker på er. Finns inga ord för det ni går igenom. ❤

  
I ca ett och ett halvt år har jag ägnat mitt liv åt att ligga i en säng helt utan intryck. De största intrycken jag klarade vissa dagar var att titta upp i taket och ibland ut genom fönstret. När jag sedan också blev sjukskriven i flera år var känslan obeskrivlig att få känna sig riktigt, riktigt pigg. Och framförallt få känna på att ha ett huvud som fungerade. Kunde knappt fatta att det kunde kännas så lätt och roligt att få till saker. Jag sprang runt och sjöng ute hos fåren och hoppade runt med halmbalarna. Jag var så pigg och entusiastisk att jag inte riktigt tänkte mig för. Och PANG hamnade jag där igen med min 18e hjärnskackning..

Jag trodde att jag hade blivit bra på att hantera sådant. Man kan tänka sig att man blir bättre på något ju mer man övar. Men den här gången hade jag så svårt att acceptera. Jag var så fruktansvärt arg och frustrerad. Frustrerad över att ha så mycket i mig som jag så gärna skulle vilja göra.

Men att känna att man duger precis som man är med alla sina sidor oavsett vad man presterar inser jag att jag har haft svårt för när allt har kommit till sin spets. Är på ett sätt lite glad att jag fick stanna upp en gång till och inse det. Detta är ju trots allt det viktigaste jag kan lära mig för att hjälpa andra. Tänk om det är så att jag redan har allt som jag behöver. Att det bara gäller att ta vara på tiden och allt den här tiden vill lära mig. Att jag precis just nu och alltid har varit på rätt väg? Kanske handlar det om att släppa taget och våga välkomna allt istället för att kämpa emot.

Igår natt höll jag på med min kaninberiknings-bok tillsammans med Toddy. Vi rullade snöbollar i snön som jag tänkte skulle bli perfekt till morgondagens snö – aktiverings frukost. Var skojigt även om Toddy sparkade sönder det mesta som jag byggde. Inte nog med det hade all snö smält bort på morgonen, så vi hade tur att denna kanin tappert hade lyckats stå kvar.

Jag och Toddy tyckte detta var väldigt roligt även om vi inte hade barn med oss. Men har man barn är detta ett fantastiskt sätt att mötas i en aktivitet och samtidigt göra något roligt för ert djur. Kaninerna får så mycket mer sysselsättning och utlopp för födosök-beteenden som den inte får om ni bara serverar maten i en skål. Snön är perfekt att fästa grenar i och på grenarna kan man hänga upp godsaker så kaninerna får anstränga sig för att få tag i maten.

Selma och Lucidas frukost 

• Hasselgrens armar
• Blåbärs och lingonris kläder som var fodrade med lite torkade hasselblad
• Ett färskt smultron halsband
• En rödbetsnos
• Torkade persilja ögon
• En smultron/morot/lingonris hatt
• Som accessoarer till hassel-armarna fanns det smarrig torkad timjan och torkade hasselblad
• Sist men inte minst på alla kaninens fingrar hände det morotsringar, med smultron diamanter

Kom ihåg att minst 80% av kosten ska utgöras av hö. Låt din fantasi flöda med det som kaninen är van vid att äta. Vänj den försiktigt vid nya saker. Kaniners magar mår bäst av gröna fiberrika blad, kryddor och växter snarare än själva ”frukten” på grönsakerna eftersom de innehåller mycket socker som t.ex morot och rödbeta. Kål kan vara gasbildande. Frukt bör också ges med stor försiktighet. Var noga med att du vet att ingenting är giftigt som du ger din kanin.

Hoppas ni får många underbara dagar med era kaniner ute i snön!

En dag när jag kom hem hade min lillebror tagit mina brädor och snickrat ihop detta. Han tyckte att kaninernas förra hus var alldeles för rangligt och fult sa han. Han hade dessutom till skillnad från det förra huset tänkt på att bygga flera ingångar/flycktvägar så kaninerna vill vara i huset. I det förra ville de knappt vara i på grund av att det bara fanns en ingång.

Vet inte hur jag ska tacka honom. Han är så sjukt omtänksam och kaninerna har aldrig haft ett så fint hus. Det var mycket tack vare honom som jag vågade börja hålla klicker kurser som ni kan läsa i texten ”hur det började” och inte nog med det, så kanske det nu är han som kommer att lära mig det som jag behöver inför en ny ide’ som jag har. En ide’ som jag kanske hoppas kunna hålla på med nu i väntan på att jag kanske blir så frisk så jag kan arbeta med Lekfullt Lärande igen.

Men, men jag vill inte säga för mycket ännu. Det viktiga är att få skapa och pröva våra idee’r. Är bara så sjukt tacksam för allt som Martin och Oskar har hjälpt mig med sista månaderna. Är som Terapi att hålla på och Snickra. Framförallt så roligt att göra allt det som vi gjort tillsammans med dem. ❤

Martins fina bur som han byggde till mig och kaninerna.

Till vänster där borta ser ni en ny Grind och staket som Martin och Oskar hjälpt mig med till Eldar.

Här har staketet blivit högre så det ska bli lite säkrare mot rovdjur och katter. 

Här har vi rensat bort de gamla staketen så allt blir en hage som går ihop med den stora hagen till Lucida och Selma. Det finns gånger in underifrån om de vill gå in i den rosa buren. 

Vilja och Ludvig har har fått ett nytt staket från stugan till väggen. De har också fått en ny lucka som är mycket säkrare än kudden som vi hade där innan. 

Här har det blivit an grind och Staket in till Vilja och Ludvig samt ett provisoriskt staket med kompostgaller till Eldar. 

Tror aldrig jag fått så mycket hjälp med djuren i hela mitt liv. Det är roligt att dela ett av det bästa man har tillsammans med dem. Verkligen tack bästa bästa Martin och Oskar!!

Tack vare Mia, Stefan och Eva kunde vi alla komma iväg och ha en helt underbar semester. Var verkligen vad vi alla behövde. Vet inte hur jag ska tacka er för att ni gjorde detta möjligt.

När man kommer iväg såhär inser man hur mycket man älskar det man har. Är så lätt att fastna i något slags ”görande” där man bara gör och gör.. Glömmer bort att bara vara med djuren, i all iver att ge dem allt de behöver. Har skrivit om det innan, men jag tycker att det är en stor utmaning på den här platsen att lyckas få allt att bli lagom. Jag vill ge så mycket att jag så lätt glömmer bort mig själv.. Behövde få komma iväg och fylla på med lite ny kraft och tänka igenom hur jag ska kunna hitta en balans som är bra för både mig själv och djuren.

Äntligen hemma igen! Selma och Lucida och mötte mig vid grinden. De rusar efter mig var jag än går. Gick in i stugan för att hämta lite pellets till dem. Drog in doften av hö och kände mig så glad av att bara se alla. Vilja kom och hälsade och så släppte jag ut henne i stora hagen så hon fick springa av sig. Hon for runt i snön, grävde och verkade vilja göra allt på samma gång. Till och med Ludvig kom och hälsade vilket som är mycket ovanligt när jag varit borta en vecka. Han gillar inte förändringar, men han måste verkligen ha fått bästa möjliga bemötande, för så här avslappnad och framåt i sitt kroppsspråk brukar han inte vara när vi varit borta.

När jag öppnade dörren till Eldar och Stampe for Eldar runt som en hund. Han studsade runt mig. Kastade sig upp i knäet. Slickade mig i ansiktet. Gjorde stora hopp i luften. Han kunde lixom inte få nog av att hälsa. Stampe kom också och lade sig nära mig. I över en timme ville han ligga nära och bli klappad. Var verkligen avkopplande att ligga där hos dem. Kunde inte slita mig.

Snön hade börjat falla ute. Toddy och jag gick ut och Sprang runt och busade med Selma och Lucida hack i häl. Sedan sprang vi ut och lekte på Isen. Fåren kom och hälsade och tog med oss och visade att de ville gå in för kvällen. Vi hälsade på hönorna som hade somnat i en hög tillsammans vid värmelampan. Var så mysigt att pyssla med allt igen.

Inga toa-lådor och praktiska saker blev fixade, men ibland undrar jag faktiskt vad djuren föredrar mest. Allt kanske inte måste vara så himla perfekt jämt. De viktigaste är ju ändå att alla mår bra.

Förutom mat vatten och utrymmen råder det ingen tvekan om vad Eldar tycker är viktigast.

Igår var en sån där dag när jag lyckades göra allt det där som jag älskar att göra, utan minsta dåligt samvete över allt annat som ”borde göras”. Har haft svårt att göra det sista tiden i Gnesta, men denna dag visar att det går. Började dagen med att leka runt med Toddy och fåren. Älskar sådana här träningspass när jag bara är med djuren och belönar vad som händer. Följer med dem och låter dem visa mig vad de vill träna och så hakar jag på. Väldigt roligt, avkopplande och framförallt man har ingen aning om vad som händer. Det här träningspassat slutade med att fåren ville träna inne i huset…!
Skickar med en liten film från morgonen:

Efter maten fick jag så många saker fixade i bara farten. Visst är det märkligt vad smidigt allt kan gå när man lyckas slappna av och ta en sak i taget? Allt blev roligt, även alla ”måsten”.

Sedan gick jag på långpromenad med Therese och hundarna. Var så länge sedan. Verkligen roligt att ses igen. Jag visade henne en vacker skog som jag och Toddy nyligen har hittat. Var magiskt fint.