Lekfullt Lärande

Drömmer du eller någon du känner om en nyårsvecka på landet tillsammans med djur? Vi söker nämligen efter någon som skulle vilja bo här på Sjöliden och ta hand om våra djur i en vecka. Sjöliden ligger vackert beläget vid sjön sillen i Gnesta. Huset är stort så det finns gott om plats om ni är flera. Är dock viktigt att ni är en lugn familj så djuren får lugn och ro. Finns möjlighet till avkopplande stunder nere vid vattnet och framför den öppna spisen  i vardagsrummet, samt många fina möten med våra underbara djur. Det är dock mycket viktigt att allt sker på djurens villkor och vi är mycket måna om att det känns rätt att just ni tar hand om djuren. Så skriv gärna och berätta om dig själv.

Totalt är det 10 hönor, 2 katter, 6 kaniner och 3 får som vill bli omhändertagna.

Vi söker hjälp från söndag 28 dec till söndag 4 jan. Vi bjuder på boendet helt utan kostnad som tack för hjälpen. Om du är intresserad men inte kan hela perioden kanske det går att lösa ändå.

Hoppas vi får höra från dig!

mikaela@lekfulltlarande.se eller 070 479 05 39

En dag när Oskar och jag höll på med Kaninerna började det regna. Vi gick under taket och blev sittandes där ett tag medan regnet öste ner. Vi tittade på kaninerna som sprang runt i röran av halvdana staket och grindar som nästan höll på att rasa samman. Oskar frågade mig hur jag önskade att ha det runt omkring om jag fick drömma helt fritt.

Jag ritade en sluddrig skiss på hur jag önskade att det skulle se ut och det dröjde inte länge innan både Oskar och Marin hakade på. Vi köpte plankor och började snickra små steg i taget och ingen hade nog kunnat gissa att det var så roligt som det var. Vi bestämde att det här projekt ska aldrig stressas fram, utan vi ska göra så mycket i en sån takt så det hela tiden känns roligt.

Och några veckor senare börjar det verkligen hända saker! Skickar med lite bilder på bygget som håller på att växa fram. Tack bästa Martin och Oskar, är sjukt roligt att få göra detta med er.

I helgen hände det ännu mer som jag inte hunnit fotografera. Är så kul att steg för steg kunna ta bort allt gammalt. Detta ger verkligen energi!!

Nu är vi ute och springer igen. Han klarade det! Vi får fortsätta att göra allt det vi älskar igen och tusan vad vi ska ta vara på det.

Att få gå med den bästa följeslagaren i världen ett tag till.. Den känslan.. Den kommer aldrig kunna beskrivas. ❤

Har bara gått några dagar sedan hon sprang runt i lägenheten. Oskar och jag sa hur lättade vi var över att hon verkade må så bra. Men allt kan verkligen vända fort. Vi gjorde allt vi kunde men det gick inte. Vi kommer alltid minnas vilken fantastisk kanin hon var. Hon är enormt saknad och det känns fortfarande som att jag inte riktigt fattat vad som hänt. Att det aldrig kommer vara hon och Stampe mer. Vi får verkligen göra det bästa nu för att ta hand om honom.

Tack för allt underbara fina kanin ❤

Hösten har varit tvivlets och insikternas period. Trodde inte att det gick att tvivla på det som betyder allra mest för en. Men när man bara ger och ger tills det inte finns några krafter kvar är det svårt att känna glädje, även för det som man brukar älska mest. För mig är djuren något av det som står mig som alla närmast. Ända sedan jag var barn har det varit så och den känslan har bara blivit starkare. Under det här året har jag fått vara med om obeskrivligt fina minnen, men det har också känts som att befinna sig i en overklig mardröm där 16 djur varit sjuka och 11 har lämnat det här livet bara på ett år. När Toddy min älskade hund också blev dödssjuk brast det för mig. Jag kände mig så ledsen matt och frustrerad. ”Inte Toddy också”, ”inte Toddy”, ”ska det inte räcka med allt vi redan gått igenom..?” kände jag. Och när jag inte trodde att det kunde bli värre blev 6 djur till dödssjuka samtidigt som toddy, så visst kunde det bli värre…

Kommer inte kunna berätta om allt som hänt men här kommer en liten berättelse från en av dessa veckors vaknätter, där jag fick vara med om något speciellt. Något som gett hopp till mig att det kanske så småningom går att känna sig som ett med livet trots ovissheten om hur lite man egentligen kan styra över..

Under en natt fick Oskar och jag vara med om en riktig mardröm. Trots att jag hade glatt mig åt Toddys framsteg hade det varit svårt att koppla av under veckan. Vi såg fram emot en lugn helg där vi fick pusta ut lite. Alla sysslor var klara och vi skulle bara säga god natt till Eldar. Han hade varit riktigt pigg under dagen, men nu satt han där med en kroppshållning som tydligt visade att något inte var som de skulle. När han inte ens åt sin favoritmat förstod jag att det var mycket allvarligt. Vi skyndade oss och i samråd med Bagarmossens nattrådgivning gav vi minifom, primperan och prepulsid som vi av en tur hade blivit över från vilja eftersom hon bättrat sig så bra. Han försämrades mycket snabbt och han hade ingen kontroll på kroppen. Han hade ingen styrsel i benen och jag var nästan helt säker på att han inte skulle klara sig. Mitt uppe i allt spyr Toddy också vilket som enligt vår veterinär skulle betyda att han troligtvis behövde läggas i på sjukhus eftersom det var ett mycket allvarligt tillstånd. Familjen skulle vara borta i två veckor på kanarieöarna och här satt vi med alla djur som behövde oss på alla platser samtidigt och utan bil mitt i natten.. Vet inte vad jag hade gjort om Oskar inte varit med.

 Timmarna gick fort och snart var det morgon och jag satt och gjorde ett sista försök att tvinga i critical care i en nästan okontaktbar kanin. Jag tänkte ”vad håller jag på med, kan ju inte hålla på såhär med en döende kanin”, ”vad håller jag på med egentligen?”. Ändå var det något i mig som bara inte kunde ge upp. Trots att Eldar tyckte att det var mycket obehagligt att bli tvångsmatad, sprang han inte och gömde sig efteråt. Utan han stapplade sig upp i mitt knä och lade sig där. Toddy kom också och lade sig tätt bredvid. Tårarna bara strömmade. ”Det här händer bara inte”, det gjorde så fruktansvärt ont att ta in allt. Jag satt länge och bara klappade dem och man såg i hela deras kropp språk att de tyckte om det. Jag tittade på Oskar som precis hade somnat och funderade på om jag skulle väcka honom igen så han fick säga hejdå. Klockan var 4 på morgonen så jag lät bli.

Jag satt bara där med dem i knäet och jag blev helt lugn. Jag tittade ner på dem båda och strök dem försiktigt i ansiktet. Kunde inte låta bli att le lite och jag tänkte ”Tusan vad fint vi ändå har det just nu”. Inget hade ju hänt ännu.. Alla frustrerade tankar över hur jag önskade att allt vore annorlunda, suddades sakta ut och jag bara njöt av att få sitta där med dem. Jag visste inte hur länge jag skulle få göra det, men det var ju inget jag kunde styra över. Det ända jag kunde styra över var vad jag gjorde av den stunden jag fick och den stunden var verkligen speciell. Satt nog där i nästan en timme och bara klappade dem försiktigt. Plötsligt hoppar Eldar iväg som om han inte gjort annat. Han hade full kontroll på kroppen och sätter sig och börjar äta timotej hö som om han inte gjort annat. Jag fattade ingenting. Men var så glad som jag bara kunde bli. Kunde inte låta bli att väcka Oskar den här gången.. Och tusan vad glada vi var.

Känner verkligen inte alltid så, men jag tror att jag så småningom kanske kan hitta det mer om jag vågar släppa taget och hittar det fina även i de svåraste situationerna. För visst finns det där någonstans, är bara så svårt att se det när man önskar att allt ska vara på ett annat sätt än så som det är.

Äntligen, äntligen får vi vara ute på äventyr igen! Trodde nästan inte att det skulle vända. Men skam den som ger sig. Nu får jag vara ute på vägarna igen med mina fyra. Gissa om vi är glada. Allt arbete och alla underbara människor som försökt hjälpa oss, vet inte hur jag ska kunna tacka alla. Framförallt Mamma, Lennart, Oskar, Thomas, Martin och Åse vad  de hjälp till! Nyköpings veterinärerna som var de första som inte bara sa att det var ett genetiskt fel och att det inte gick att göra något annat än att avliva. Även gruppen ”vi som har får” på Facebook kom med många avgörande råd för att vi är där vi är nu.  Benjamins och Shauns klövar är helt bra och Gimlys är för första gången bättre även om han har en liten bit kvar. Men allt ser väldigt lovande ut och han rusar runt i hagen och har inte det minsta ont längre.

Gimly när han var tvungen att gå på smärtstillande och ha bandage på sig hela tiden för att klövarna gick sönder

Här blev det lätt geggigt förut, men gruset har fungerat perfekt både för att dränera bort vatten och hålla underlaget hårt så det sliter mer på klövarna

Fåret Shaun myser med Åse nere vid sjön

Är fortfarande mycket jobb kvar och det kommer alltid vara extra mycket jobb med de här fårens klövar. Men huvudsaken är att det fungerar. Tacka vet jag biotintillskott, gurkmedja, kiselgur, lång grusväg i hagen, nya tak, bandage, torra klövar, extrem städning, hårt underlag, mängder med finklippning av klövar, hovkniv, vessesinpulver, bra vattendränering och mycket mer. Vet inte vad det var av alla åtgärder vi gjort som gjorde att allt börjar bli bättre. När det inte fanns så mycket att förlora testade vi allt och något eller några, kanske till och med alla saker gjorde att det blev skillnad. Ser så fram emot allt kul vi nu kan hitta på!

Vet inte vad det var med den här dagen. Brukar må så dåligt när jag är hos Veterinären. Alla minnen från allt jobbigt som varit brukar välla upp i kombination med oron för risken med narkos och så.. Men Eldar, vet inte vad det är med den här kaninen. Blir så lugn av honom. Han rusade frivilligt in i transportburen på morgonen. Han åt för fullt i bilen och och sedan lade han sig tillrätta så nära mig det gick i bilen och somnade nästan när jag klappade honom. Hela hans kroppsspråk var så avslappnat. Allt bara funkar med honom. Var enorma bilköer och bilar som hade krockat på vägen. Brukar stressad av att bli sen när man bestämt en tid och jag visste att det var många som väntade på oss för operationen, Men det var som Eldars lugn smittade av sig. Kände mig helt orubbat glad och lugn. Istället för att tänka på allt som kunde gå snett såg jag framför mig när han om en månad kommer att få springa runt i hagen tillsammans med Selma och Lucida. Äntligen, äntligen ska han snart få kaninsällskap!

Från att han var liten har Lucida och Eldar följts åt så gott det bara har gått med ett staket emellan. Eftersom de hela tiden gjorde allt för att rymma in till varandra, vågade jag inte ha dem bredvid varandra när Eldar blev könsmogen. Tror att det också hade blivit stressande för dem med alla hormoner. Men känns bara så skönt att det snart är dags!

Operationen gick jätte bra och allt som jag varit lite orolig för med hans hull och så innan visade sig vara helt i sin ordning. Är så glad att jag fick sitta med Eldar hela tiden efter att han vaknat på Roslagstull. Hade med en bok, men kunde knappt slutade sitta och titta och klappa på honom. Timmarna bara flög iväg. Hade kunnat sitta där och vara med honom hur länge som helst. Innan vi åkte kom sköterskan med lite Critical care vällning, Eldar som under alla timmar nästan var omöjlig att väcka, rusade upp ur sin skönhetssömn, kastade sig på sprutan och slukade till och med en bit av sprutan i sin iver.. Jösses vad han tyckte det var gott, han kom igång ordentligt och började äta hö och allt och det vad dags att åka hem.

I bilen lade han sig återigen så nära som möjligt. Han är väldigt speciell på det sättet. Han har varit så enda sedan han var liten att han ofta lätt blir avslappnad i nya situationer bara jag är med. I vanliga fall brukar kaninerna dra sig undan från människor i nya situationer. Men Eldar har alltid gjort tvärt om. När han var liten låg han gömd inne i huset när jag inte var med och så fort jag kom och satte mig hos honom, kom han fram och började äta och utforska sin omgivning. Är så glad att jag ändå vågade att ta emot honom trots att mina krafter har varit begränsade. Jag får alltid så mycket kraft av honom.

Är så enormt glad att allt verkar läka fint för Nils. Vi turas om hela familjen och sällskapa honom. Han tyr sig något extra mycket till familjen efter allt. När vi tog ut honom för att kissa behövde vi inte ens något koppel. Han håller sig tätt bredvid oss hela tiden. Det har bara mig han dragit sig undan ifrån efter att jag tvingat i honom smärtstillande i några dagar. Men idag fick vi en mycket speciell stund nere vid sjön. Han har tidigare inte velat leka när han haft tratten på. Men idag släppte det. Vi lekte och sedan kom han och lade sig på min mage och somnade. Hade kunnat ligga där hur länge som helst. Är nog en av mina bästa stunder med Nils. Är svårt att beskriva hur glad jag är att han finns kvar i livet här hos oss.

Dessa underbara vet hur de ska fylla på med ny kraft när det behövs som mest.. Hoppas du som läser detta också unnar dig stunder när du tillåter dig att släppa allt och bara vara med det du älskar. Jag kan själv aldrig sluta förundras över hur det kan hjälpa. ❤

Nu har det gått ett år sedan en helt fantastisk grupp skapades på Facebook. Över 600 människor som brinner för att ge deras kaniner ett friare liv. Vill av hela mig själv rekommendera er att kolla in sidan och smittas av allas brinnande intresse för att göra det bästa för sina kaniner. Man blir som fylld av inspiration varenda gång man kollar in!

Passar på att ladda upp lite bilder till minne av några mina älsklingar och deras hagar genom åren!

Detta var på tiden innan Lekfullt Lärande och mina föräldrars boende var uppbyggt på Sjöliden. Det var tiden då allt var kaninhage.. Nu står det ett helt hus här. Men tänk vad mina föräldrar lät mig bygga!

Som att inte den stora hagen räckte.. Nej, kaninerna skulle ha en lång gång också… 😛

Som gick ner till de här stugorna som ni kanske känner igen? Jag ville att kaninerna skulle kunna komma och hälsa på mig när de ville. Nu får alla kaninerna nöja sig med denna hage på 150 kvadrat och jag tror de är väldigt nöjda med det med. 😉 Men jösses vilka föräldrar jag har. Och vilka underbara kaniner jag fått lära känna ❤